Nedräkning för Kosovo

Kosovos framtid är ett ämne som står högt på agendan för världens ledare. I motsats till Pakistan, som är ett land där vårt inflytande är väldigt litet, är Kosovo ett land där omvärlden verkligen kan göra skillnad. Området som är en serbisk provins är defacto styrt av FN-organet UNMIK sedan år 2000.

Det var NATO:s bombningar av Serbien 1999 som i slutänden ledde fram till detta tillstånd. EU:s handfallenheten över för de serbiska övergreppen i Kosovo ledde till att USA till sist tappade tålamodet och NATO började i slutet av mars 1999 bomba militära mål inne i Serbien. Det här bedrövliga velandet fick även konsekvenser för USA:s beslut att på ensam hand gå in i Irak 2001 utan stöd från vare sig Tyskland och Frankrike. Resonemanget gick ungefär ut på att "om Europa inte klarar av att lösa problemen på sin egna bakgård varför skall vi då lyssna på dem?". Bombningarna i Serbien ledde omsider till en freduppgörelse år 2000 där Serbien gick med på att Kosovo provisoriskt skulle styras av FN-organet UNMIK.

UNMIK:s uppdrag var att skapa fungerande institutioner i Kosovo och att avväpna gerillan UCK. Problemet är att det här provisoriska styret har blivit närmast permanentat trots flera demokratiskt valda presidenter, och frågan om självstyre betraktades av den internationella gemenskapen länge som alltför komplicerad att ge sig i kast med. Här manifesteras EU:s problem på ett väldigt tydligt sätt. Alla beslut måste fattas i samförstånd, vilket kanske fungerar när det gäller ekonomiska frågor, men som är ödesdigra när krav ställs på ett snabbt och resolut handlande i utrikespolitiska frågor.

FN gav sedermera den förre finske preisidenten Matti Ahtisaari i uppdrag att lösa frågan om Kosovos framtid våren 2006 och han presenterade ett färdigt förslag i februari 2007. Förslaget innebar i praktiken ett långtgående självstyre för Kosovo utan att orden egentligen togs i mun. Förslaget diskuterades i FN under hela våren 2007, men Ryssland, som traditionellt står på Serbiens sida, var missnöjd och förespråkade fortsatta diskussioner mellan trojkan Ryssland, EU och USA. Samtalen som skulle vara avslutade i december förra har fram till nu inte lett till några resultat.

Samtidigt gräver båda parter ner sig i allt djupare skyttegravar. Frustrationen växer bland Kosovoalbanerna och i dagarna kom ett telegram som talade om att Serbien, backat av Ryssland, hotade att ställa in medlemsförhandlingarna med EU och NATO om Kosovo får självstyre. Nu är det här är i första hand ett europeiskt problem och vi kan inte alltid räkna med att kusinerna på andra sidan Atlanten ska komma till undsättning och rädda oss undan. Dessutom är amerikanerna för ögonblicket så försvagade att de är än mindre inställda på att hjälpa oss. EU måste snabbt komma med en lösning på problemet även om det innebär att välja sida. Annars är risken överhängande att den här huvudvärken utvecklar sig till ett akut och långt allvarligare tillstånd.

Ulla Nordlöf-Lagerkrantz skriver på Utrikespolitiska Institutets websida:

http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page____554.aspx