Israels demokrati

Per Gudmundson kommenterar i Svenska Dagbladet den israeliska Winogradkommisionens slutrapport om kriget sommaren 2006 mot terrororganisationen Hizbollah. Rapporten riktar hård kritik mot den israeliske premiärministern Ehud Olmert för sitt agerande under kriget. Styrkebeskedet från Israels sida är dock, som Gudmundson påpekar, att rapporten kom till stånd över huvud taget:

Olmert har gjort sig förtjänt av kritik. Det är fortfarande oklart vilken part i kriget som ska betraktas som vinnare. Att delar av Hizbollahs infrastruktur slogs ut och FN-trupper kom på plats pekar i en riktning. Att Hizbollah kanske är starkare nu än tidigare pekar i en annan. Invånarna i Libanon, som Hizbollah håller som gisslan och mänskliga sköldar, ska inte behöva plågas eller dö på grund av svajiga israeliska beslut utan förutsägbar utgång. Och till skillnad från terroristerna har Israel inte råd att fläcka sitt anseende.

Den amerikanske klassicisten och militärhistorikern Victor Davis Hanson driver tesen (i exempelvis Carnage and culture, Doubleday, 2001) att demokratiers arméer är mer effektiva än andra, just tack vare en västerländsk ifrågasättandets kultur som leder till färre dåliga beslut och ständig förbättring. Hizbollah håller nog inte med. Men Winogradrapporten visar att det är skillnad. Den är ett tecken på styrka och inte svaghet, oavsett hur Nasrallah tolkar den.

Eftersom debatten i Sverige är Israelkritisk på gränsen till antisemitisk är det skönt att se att ledande medier är så tydliga i försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter. Tänk själva tanken att Israel skulle behandla sina medborgare likadant som Hamas eller Hizbollah behandlar sina. Tänk om det fanns legitima skäl att se på konflikten från två perspektiv. Givet det svenska debattklimatet tror jag tyvärr att risken för en allt öppnare antisemitism i Sverige skulle öka dramatiskt.

Per Gudmundsons ledare i SvD:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_825519.svd