Mellanöstern och Irak

Det är naturligtvis lätt att missbedöma den dynamik som finns i diskussionerna mellan Israel och den Palestinesiska myndigheten just nu. År av misslyckanden har satt sina tydliga spår, men jag är ändå försiktigt optimistisk när det gäller fred i Mellanöstern. Bägge parter är helt inställda på att den enda hållbara lösningen är två stater. Inte ens de värsta hökarna i Israel är emot detta även om den ökända organisationen Hamas olyckligt nog ännu inte erkänner Israels rätt att existera. Anledningen till att jag tror på fred är att befolkningen i området är genuint trötta på konflikten som har pågått ända sedan misslyckandet i Camp David år 2000.

Bitte Hammargren skriver om detta i SvD, men även om Irak och den amerikanska strategin att med mer beväpnade styrkor få bukt med våldet. Hon säger vidare att anledningen till att den amerikanska strategin har varit lyckosam är att Iran skulle ha satt press på den shia-muslimska ledaren Muktada Al-Sadrs milis att sluta med sina terrordåd. Shia-muslimsk terror har dock aldrig varit något särskilt stort problem i Irak. Om vi delar in Irak i tre olika delar med kurderna i norr, med shia-muslimerna i söder och sunni-muslimerna i mitten och vi ser att både kurderna och shia-muslimerna har relativ god kontroll på oljefälten som finns i norr och söder är det inte märkligt att upproret i Irak har varit sunni-drivet. Resurser är en enormt viktig konfliktkälla och Irak är inte något undantag, utan tvärsom, uteblivna inkomster kan få vem som helst att ta till vapen. Anledningen till att den amerikanska strategin har varit lyckosam finns mer att söka i att de numera samarbetar med de sunni-muslimska terroristerna. Frågan är då bara om det är en strategi som kommer att fungera i det långa loppet eftersom politiken samtidigt också underminerar den demokratiskt valda shia-muslimska regeringen.

Bitte Hammargrens artikel i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_753725.svd