lördag 24 september 2016

Nya kommentarer på svenska

Jag har på försök starta en ny blogg. Tanken är att jag ska skriva lite grand varje dag. Vi får se hur länge jag kommer att hålla på. Ni kan kolla på johannissen.se och läsa vidare.

tisdag 7 juni 2016

Höghastighetståg - ett måste




I dag lade PM Nilsson i Dagens Industri ut texten angående höghastighetsjärnvägar. Det var vällovligt. Alltför många belackare har varit ute på sistone för att skjuta projektet i sank och det behöver lite ny energi för att inte falla i politikernas glömska.

Som PM påpekar så är räntorna just nu historiskt låga vilket betyder att vi kan låna pengar otroligt billigt. Dessutom så lönar sig alltid stora infrastruktur-projekt. Öresundsbron och järnvägsutbyggnaden på 1800-talet är bara några exempel. 

Dessutom så är de arkitektoniska vinsterna överhängande. Ett samhälle som det i USA som är baserat kring bilen kommer aldrig att bli lika attraktivt som ett samhälle baserat på tåg. Ett sådant samhälle kommer alltid att vinna eftersom bebyggelsen är tätare och det går att ta sig fram till fots. Ett samhälle baserat på bilen kommer alltid att ha stora avstånd.

Bygg därför höghastighetsjärnvägar nu!

Andra bloggar om höghastighetståg: TOMMYS TANKARtyckerierna och Christian Dahlgrens blogg.

söndag 27 september 2015

Volkswagen och elbilar



 Grafik: Coquilles

Den här veckan tänkte jag tala om Volkswagen-skandalen och dess kanske oväntade konsekvenser för elbils-marknaden.

I ett intressant inlägg på Quartz skriver Steve LeVine om Volkswagen-skandalen som briserade förra veckan och hur den kan leda till förändringar i bilfirmornas strategier att sälja elbilar.

Som jag har skrivit om tidigare så är världen fortfarande väldigt beroende av fossila bränslen och takten på omställningen till ett hållbart transportsystem är för långsam för att kunna fördröja oljetoppen nämnvärt.

De flesta bilmärken är däremot medvetna om att den kommer och just nu sker en snabb utveckling av batteritekniken för att tillåta att elbilar kan rulla med en räckvidd av de magiska 300 km som industrin siktar på.

Alla stora bilmärken från BMW och Mercedez till GM och Jaguar håller på att utveckla elbilar i olika prisklasser som – vilket tanken är – ska börja rulla på våra gator redan om fem år.

Även Apple har gett sig in i leken och har sagt att de ska ha en elbil på marknaden 2019.

Grejen är att den här tävlingen även kommer att gynna de små elbilstillverkarna som Elon Musks Tesla eftersom deras försäljningsstrategi bygger på att inte vara ensamma på marknaden.

För att elbilen verkligen ska kunna vinna mark så måste det finnas flera olika tekniska lösningar att välja på för konsumenten.

Det här för oss då tillbaka till Volkswagen-skandalen och dess möjliga konsekvenser.

LeVine skriver att en av de viktigaste konsekvenserna skulle kunna vara att VW ger sig in i racet med ännu större energi och subventionerar sina elbilar med vinster från vanliga förbränningsmotorsbilar.

Hur som helst så kommer bilmarknaden säkert inte att se likadan ut om tio år som den gör nu.

Slutsats:

I det här inlägget har jag talat om hur Volkswagen-skandalen på ett oväntat sätt kan leda till ändrade strategier mot att utveckla och marknadsföra elbilar.

Om du har läst ända hit och gillat det du har läst så råder jag dig att ladda ner min pdf ”Min tre favorit guldgruvor”. Du kan göra det här.
  

söndag 20 september 2015

Konstgjorda öar

Bild: Flickr-användare Joe Jones

I dag tänkte jag tala om Kinas bygge av landningsbanor på det som kan karaktäriseras som nybyggda öar i Sydkinesiska havet.

Det var tidningen New York Times som i våras avslöjade att några atoller vid Spratly-öarna höll på att fyllas ut och privata satellitbilder har senare visat att öarna dessutom bebyggs med kilometerlånga landningsbanor.

Privata satellitbilder visar dessutom att kineserna håller på att bygga djuphamnar på atollerna för att expandera sin militära närvaro i området.

Senator John McCain har som väntat varit ute och sagt att USA bör skicka in örlogsfartyg för att visa kineserna att det här tolereras inte av USA något som hittills har fått ett svalt mottagande i Washington.

Frågan är då vad det här betyder för maktbalansen mellan Kina och USA är naturligtvis det viktiga i sammanhanget och jag får ärligt säga att jag inte vet.

Å ena sidan så är Kina ju en stormakt på uppåtgående medan USA envetet håller fast vid sin militära styrka - speciellt på haven - och amerikanerna har gjort klart för kineserna att de inte tänker tolerera att Kina tar deras roll. 

Samtidigt är ju opinionen i andra länder i området tydligt på USA:s sida eftersom de vet att alternativet är att leva under den kinesiska stöveln - något som de här länderna hatar värre än pesten.

Det verkar som att samtidigt som amerikanernas inflytande blir mindre här i världen så växer skurkstaternas (bl. a. Kinas) inflytande på amerikanernas bekostnad.

Jag tror att vi i framtiden kommer att tycka att det var skönt när vi hade amerikanerna att falla tillbaka på.

Om du nu har läst ända hit och vill veta mer om mig som skriver och framför allt läsa fler artiklar så kolla in min engelskspråkiga site ljnissen.com 

 
 




  

söndag 13 september 2015

Penningpolitik à la Zimbabwe

Grafisk design: Coquilles

Den här veckan var Paul Krugman i Japan, och han skrev om det i sin tisdags-kolumn. Jag citerar:

När allt kommer omkring så låter det oansvarigt att trycka pengar för att betala för grejer, därför att det är det under normala omständigheter. Det spelar ingen roll hur många gånger några av oss förklararar att det här inte är normala tider, att i en deflationär depression så är konventionell skattepolitik vansinnig och väldigt få politiker är villiga att sticka ut hakan och bryta med konventionerna.

Det här är anmärkningsvärt. En Nobelpris-vinnande krönikör på New York Times pläderar nu öppet för en penningpolitik som i Zimbabwe på 00-talet eller i Tyskland under 20-talet. 

Det är ju inte så att det här aldrig har provats förut. Det har provats, flera gånger och alltid med samma katastrofala resultat. 

Krugman skulle nog inte ha skrivit så om han inte hade haft vinden i ryggen och känt att opinionen var på väg att vända. 

Det verkar nu som att världen börjar förbereda sig på den sista fasen i det som Doug Noland kallar för "de suveräna staternas finansbubbla".

Undrar jag hur diskussionerna går i korridorerna på bankerna i New York, London, Frankfurt och Stockholm för ögonblicket.

Om du nu har läst ända hit så skulle det verkligen glädja mig om du ville dela det här inlägget på sociala media. 

Du kan göra det på knapparna här nedan.

fredag 4 september 2015

Vad driver Kinas ledare?


Grafisk design: Coquilles

I dag tänkte jag prata om Kinas militära uppgång och dess konsekvenser för regionen som helhet.

I går nåddes vi av nyheten att kinesiska örlogsfartyg hade setts i Behrings sund mellan Alaska och Ryssland. 

Anledningen till att de gjorde just nu hade förmodligen att göra med att President Obama samtidigt hade ett möte i Alaska och att kineserna då betraktade ögonblicket som ovärderligt att samtidigt visa att man är en makt att räkna med även i Arktis.

Det här är bara det senaste i en lång rad maktdemonstrationer från den kinesiska militären som i förlängningen mycket väl kan utveckla sig till regelrätta stridigheter med andra länder i Kinas närområde.

Faran ligger inte i de fem örlogsfartygen i Behrings sund utan i hur Kina agerar i förhållande till de territoriella dispyter man har andra länder i Sydkinesiska sjön, bl. a. Japan, Filippinerna och Vietnam.

Försvarstidskriften IHS Jane’s publicerade förra året bilder som visade att Kineserna håller på att bygga nya öar där det förr bara fanns atoller och att dessa öar även kan komma att användas som flygbaser.

Det normala hade varit att ta de här konflikterna till internationella domstolar för att avgöra vem som har rätt och vem som har fel, men så agerar inte Kina.

I stället säger man att konflikterna är något de internationella domstolarna inte har med att göra och de vägrar att ta sakerna dit.

Den kinesiska arrogansen är häpnadsväckande. I en rapport i New York Times från april står det att dåvarande utrikesministern Hillary Clinton hade tagit upp ämnet med kineserna på ett möte i Vietnam 2010, och den kinesiske utrikesministern hade bara svarat att ”Kina är ett stort land.”

Kinas uppgång kan mycket väl också bli deras upplösning om de inte lugnar ner sig.

Om du nu har läst ända hit och vill veta mer om mig som skriver och framför allt läsa fler artiklar så kolla in min engelskspråkiga site ljnissen.com  



fredag 28 augusti 2015

När bubblan spricker




Grafisk design: Coquilles


I dag tänkte jag tala om den spruckna finansbubblan i Kina och dess konsekvenser för resten av världen.

I veckan verkade som om världen föll samman.

Veckan började med att det kinesiska Shanghai-indexet föll med 8,5% i måndags och oron fortsatte i Europa och i USA med breda nedgångar överlag.

Att det här händer nu är kanske inte så konstigt eftersom det har varit oroligt på den kinesiska marknaden länge och det som verkar ha satt igång oron är att tvivel har börjat sås angående den kinesiska regeringens förmåga att långsiktigt styra ekonomin utan bakslag.

Så vad är det som händer i Kina?

För att svara på den frågan måste vi backa bandet till finanskrisen 2008/2009 och dess efterdyningar.

I stället för att låta marknaden falla till golvet och vekligen rensa ut de excesser som fanns vid tillfället så satte världens centralbanker, och den kinesiska i synnerhet, igång ett enormt penningpolitiskt projekt.

Projektet gick ut på att hålla bankerna under armarna till varje pris och se till att utlåningen till ekonomin ökade. Ingenstans var det här så tydligt som i Kina.

Här är det viktigt att poängtera att bankernas affärsmodell är belånad minst 8 till 10 gånger och går ut på att kortfristigt låna pengar av centralbanken för att sedan låna ut de här pengarna på längre sikt till intet ont anande kunder (husköpare bland annat). Det här gäller alla banker och är ingenting som är specifikt för Kina, men eftersom de kinesiska bankerna är störst i världen så är det extra tydligt här.

Resultatet blev då att myndigheterna blåste upp en kreditbubbla av sällan skådat slag. Allt från råvaror och bostäder till vanliga aktier gick upp i pris och det är nu när bubblan spruckit som vi får se alla problemen som fanns.

Att Kinas myndigheter gjorde det här är något vi generellt ska vara tacksamma för. Det var kinesisk efterfrågan som höll världsekonomin under armarna när efterfrågan störtdök efter finanskrisen 2008/2009.

Reinflation var iochförsig ett globalt fenomen, men ingenstans i världen var det så utpräglat som i Kina. Som svar på den brustna finansbubblan så svarade de kinesiska myndigheterna med att reinflatera det finansiella systemet med en kreditbubbla.

Nu är det så att om man väl har lyckats skapa en kreditbubbla - de kinesiska bankernas utlåning ökade med 7.3 biljoner yuan i början av 2009 – så måste den fortsätta för att bubblan ska kunna hållas vid liv och om det inte gör det så riskerar bubblan att spricka.

Det lyckades faktiskt för de kinesiska myndigheterna att hålla bubblan vid liv i flera år, men i juni i år stod det klart att den slutligen hade brustit och det vi såg var genomgående nedgångar både på bostadsmarknaden, marknaderna för råvaror och på de asiatiska börserna.

Svaret blev att återigen försöka hålla bubblan under armarna med extraordinära åtgärder, och det såg ut att fungera hyfsat i ett par veckor, men sedan satte nedgångarna igen nu här i förra veckan och det var den här nedgången som sedan spred sig över världen i början av veckan.

Slutsats:

Börsoron som vi såg i början av veckan har sitt ursprung i Kina där myndigheterna desperat försöker blåsa liv i en sprucken finansbubbla.

Om du nu har läst ända hit och vill veta mer om mig som skriver så gå till min personliga, engelskspråkiga, sajt och läs mer.