söndag 20 april 2008

Ryska intressen

Hur kommer världen att gestalta sig på andra sidan oljetoppen när den lättpumpade oljan redan är tagen och när det som är kvar finns i politiskt instabila områden där vi helst inte vill vara? Eftersom både EU och USA importerar ungefär 2/3 av den olja som används, en siffra som f.ö. stadigt ökar för varje år, är det här en fråga av extrem betydelse. USA använder sin militära makt för att säkra sina energitillgångar medan Europa förlitar sig på att förhandlingar och diplomati kan hålla energiimporten strömmande.

Ett av problemen som EU nu står inför är att vi under 2000-talet har låtit Ryssland att ta kontroll över sina olje- och gasledningar. Eftersom de här exporterar energi till Europa så försvagar det vår ställning samtidigt med att det förstärker Rysslands roll på världsscenen. För tio år sedan skulle det här inte ha varit så allvarligt, men nu, med en oljeproduktion som planar ut, blottlägger det vår svaghet och gör vårt beroende väldigt tydligt. Ryssland är väl medvetet om den makt som finns i energivapnet och tvekar heller inte att använda det. Exemplen i den nyare historien är otaliga. Ukraina, Vitryssland och Georgien är några av länderna som har blivit utsatta för strypta energileveranser. I en debattartikel i Dagens Nyheter i februari skrev Gunnar Hökmark så här:

Med sina energipolitiska intressen når Ryssland längre in i Europa än Warszawapaktens bataljoner gjorde. Kombinationen av ökad rysk militär förmåga, utvidgade säkerhetspolitiska intressen i form av kontroll över betydande delar av den europeiska energiförsörjningen samt en uppenbar vilja till maktutövning gentemot andra länder är självfallet ett hot mot europeisk stabilitet och svensk säkerhet.

Så vad kan vi göra åt det här? Det viktigaste är förstås att ta i med kraftfulla åtgärder för att få ned vårt oljeförbruk. Så länge som fossila bränslen står för 90% av energin som används i transportsektorn kommer vi att vara beroende av rysk hjälp. I det kortare perspektivet kan vi så klart spara på det vi förbrukar, men på längre sikt måste vi utveckla en oljesubstituerande teknologi. Utmaningen är monumental och den politiska viljan minimal, men det är den enda vägen. Alternativet, att inte göra någonting, kommer annars att bli vår undergång.

Andrey Parshev talar i Pravda:
http://spb.kp.ru/daily/24082/316169/

Thomas Gür skriver i SvD:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1153445.svd

Gunnar Hökmark skrev en viktig debattartikel i DN i februari:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=745115

Göran Pettersson kommenterar Ryssland på sin blogg:
http://dinledamot.blogspot.com/2008/04/varfr-r-det-s-tyst.html

Inga kommentarer: