Geopolitik och olja

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om skenande oljepriser, hungerkravaller och en försvagad amerikansk ekonomi. De ökande energipriserna beror till stor del på ökad efterfrågan samtidigt med att produktionen av petroleum inte orkar följa med. Under sådana marknadsförhållanden kan priserna bara gå uppåt. Det här leder i sin tur till ökade priser på mat eftersom konstgödsel och transporter också är beroende av petroleum. Det senaste året har rispriserna stigit med 74%, vetepriserna med 130% och för världens fattiga befolkning som lever på mindre än 1 US Dollar om dagen är det här en mardröm som snabbt bara blir värre och värre.

Samtidigt med att efterfrågan på petroleum i västvärlden är på väg ned till följd av de ökande bränslepriserna stiger den oroväckande i ekonomier som Kina och Indien. Kina beräknas använda 15% av världens totala energi år 2015 och en stor del beräknas komma från importerad petroleum. Den enda energikälla som Kina har i överskott är kol, vilket de också bränner i de enorma koleldade kraftverken som nu blommar upp som svampar ur jorden. Problemet är att om vi ska ha en chans att uppnå de mål om att reducera utsläppen av koldioxid måste vi sätta press på kineserna att inte bränna sitt kol. Det är i sig en enorm utmaning.

Världens stormakter har nu gett sig in i en global kamp om de sinande resurser som fortfarande finns kvar. Både EU och USA importerar ungefär 2/3 av den olja som vi förbränner vilket gör att vi sitter i samma båt som Kina som stora konsumenter av olja. Ryssland å andra sidan är unik bland stormakterna eftersom de är en stor producent av energi. Den här sitsen ger Ryssland en enorm fördel i förhållandet till sina grannländer och till EU. Så sent som för bara några veckor sedan i toppmötet i Rumänien försökte NATO att få med de tidigare Sovjetstaterna Georgien och Ukraina som medlemmar, men stötte på motstånd från viktiga EU-länder som var oroade för sin energisäkerhet.

Ryssland och Kina har även inlett ett långtgående säkerhetssamarbete med potentialen att bli ett riktigt försvarssamarbete i organisationen SCO eller Shanghai Cooperation Organisation. Organisationen har utöver Kina och Ryssland även oljeproducerande länder som Kazakstan och Azerbaijan på sin sin medlemslista och i förra veckan lämnade även Iran formellt in sin medlemsansökan. Iran som har enorma naturgasreserver vill gärna knyta tätare band med Ryssland och skapa ett OPEC för naturgas. Det här går på tvärs med Europeiska och Amerikanska intressen och är naturligtvis den bakomliggande anledningen till bråket om Irans kärnkraftsanläggningar. Inte oväntat är Kina och Ryssland motståndare till sanktioner i FN samtidigt som USA motsätter sig ett utökat samarbete inom SCO. USA:s vice utrikesminister Richard Boucher sa nyligen att om SCO blir en ny Warszavapakt så skulle man inte vara sen att "ingripa".

Problemen kan sammanfattas med två ord: Peak Oil, och kan snart leda till globala konflikter av en omfattning som vi aldrig tidigare har upplevt.

Michael Klare skriver i Tomdispatch:
http://www.tomdispatch.com/post/174919

Antoaneta Bezlova skriver på IPS websida om Iran, Kina och SCO:
http://www.ipsnews.net/news.asp?idnews=42027


Yeslove skriver om geopolitik både på svenska och engelska:
http://yeslove.happysoft.com/2008/03/23/2-0-till-ryssland-i-geoschack/