Primärvalen i USA

Debatten kring vem som kommer att bli sitt partis respektive kandidat i Presidentvalet i USA om knappt ett år börjar nu tilldra sig mitt intresse. Frågan har fram till nu varit alltför abstrakt, alltför osäker och långt in i framtiden för att verkligen bli intressant. Bland svenska debattörer har det dessutom uppstått en olycklig konsensus om att amerikanerna generellt sett är missnöjda med George W. Bush som President och den förda republikanska politiken i allmänhet och inget hellre vill än att ha en demokratisk president, och att detta med stor sannolikhet skulle bli Hillary Clinton.

Att detta tänkande får betraktas som ett önsketänkande blir väldigt tydligt när jag läser Dick Erixons vassa bloggkommentarer. Han säger bl. a. att den Republikanske kandidaten Rudy Giuliani i flera delstater leder över Hillary Clinton, och att det är alltför tidigt att räkna ut republikanerna så här ett år före presidentvalet. Kriget i Irak och den dåligt skötta ockupationspolitiken har naturligtvis försvagat den sittande Presidenten, men det är att komma till förhastade slutsatser att säga att amerikanerna skulle vara emot kriget. Det de inte gillar är att förlora. Giuliani står inte för någon radikalt annorlunda politik än George W. Bush utom i några i USA ganska kontroversiella frågor som samkönade äktenskap och aborter. Därför tror jag inte att en potentiell republikansk Presidentkandidat Giuliani skall räknas bort utan ses som ett reellt hot mot den Demokratiska motsvarigheten.

Sedan är problemet med Hillary Clinton i första hand att hon polariserar den demokratiska väljarkåren alltför mycket. Jag förstår att detta är svårt för européer att ta till sig, men då glömmer vi bort den roll hennes makes utomäktenskapliga affärer i Vita Huset har spelat. Anledningen till att hon har problem i väljarkåren är att hon helt enkelt inte lämnade sin make när den här historien utspelade sig. DN:s Per Ahlin lyfter även fram ett annat problem och det är att hon faktiskt som Senator röstade för en invasion av Irak 2003. Hennes ståndpunkter kommer säkerligen användas mot henne som att vara lika velande som John Kerrys 2004. Hur hon samtidigt skall dra hem merparten av de amerikanska trupperna från Irak, samtidigt som hon vill ha kvar de Amerikanska baserna i landet, och sen också ta i med hårdhandskarna med Iran, är det ingen som vet.

Dessutom är hon långt ifrån självskriven som demokratisk kandidat. Både John Edwards och Barack Obama har ett starkt stöd i flera viktiga delstater. Det är lätt att glömma hur luften gick ur Howard Deans kandidatur efter de inledande primärvalen 2004. Jag måste säga att jag gillar Barack Obama, och ännu mer så efter att ha läst Andrew Sullivans artikel om honom i decemberutgåvan av The Atlantic Monthly. Emot honom lyfts ofta hans relativa oerfarenhet fram och kommentatorerna undrar hur denne relativt unge Senator ska kunna leda landet. Som motargument drar Sullivan fram hans ansikte. Hans far var en afrikansk-amerikan som hade vuxit upp i Indonesien och på Hawaii, och Obama har betydligt större möjligheter att leda ett enat land än en polariserande Hillary Clinton. Han har dessutom talat om att det inte finns något blått och rött amerika utan bara ett Förenta Staterna, och han var tydlig motståndare till kriget i Irak redan innan invasionen. I mitt tycke är han den som är bäst lämpad att leda USA.

Per Ahlins artikel i DN i förra veckan:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=717647

Andrew Sullivans artikel i The Atlantic Monthly:

http://www.theatlantic.com/doc/200712/obama

Dick Erixons blogginlägg:

http://www.erixon.com/2/blogg071104.htm#17