Quantitative Easing

I The Daily Telegraph så fanns det för några veckor sedan en bra artikel som förklarade vad Quantitative Easing är för något. Termen betraktades länge som ett perifert problem -något som den japanska centralbanken höll på med i slutet på 1990- och början på 2000-talet för att stävja deflationen i den japanska ekonomin. Nu har dock fenomenet även kommit till oss här i väst. I USA så har redan de redan börjat och i Storbritannien så ligger de i startgroparna.

Som så många andra av djävulens påfund så är även det här fenomenet kantat med goda intentioner. Tanken bakom är naturligtvis att hjälpa företag och husköpare att få kredit i kristider då bankerna inte lånar ut några pengar. Grundidéen är att i ett sådant läge så bör centralbanken gå in och svämma över systemet med pengar så att det i slutändan sipprar ner till företagaren eller huslånstagaren. Centralbanken har tre olika sätt att göra detta på:

1./ Ta ned styrräntan till noll. Tanken är att bankerna skall bli mer villiga att låna ut pengar ifall de själva kan låna vid noll procents ränta.

2./ Ta bort osäkerheten som gäller genom att tala om för bankerna att de tänker hålla räntan nere i en given tidsperiod.

3./ Köpa stats- och företagsobligationer av bankerna. Tanken här är att bankerna får pengar för obligationerna som de sedan i teorin ska kunna låna ut.

Chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, har naturligtvis i detalj studerat vad som hände i den japanska ekonomin vid nollränta, och han publicerade ett antal pek om just nollräntepolitik för några år sedan. I dessa så varnade han kraftigt emot quantitative easing som en extremt farlig metod när absolut ingenting annat fungerade.

För problemet är inte att det inte fungerar. Bankerna gör i och för sig storförluster så de måste använda alla pengarna för att klara sina egna balansräkningar, men om man svämmar över systemet med pengar så får man till sist den önskade effekten. Problemet är i stället biverkningarna som det medför att trycka pengar för glatta livet. Självklart så är en sådan politik inflationsdrivande - fler pengar jagar samma varor, men detta är ett problem på lång sikt. På kort sikt så är det främst valutan som far illa när centralbanken köper upp statsobligationer och på så sätt håller marknadsräntorna konstgjort låga. Det låter kanske som en bra idé med låga räntor, men priset för den låga räntan är en svagare valuta. Varför skulle utländska investerare stoppa sina pengar i statsobligationer som medvetet är inflaterade?

Axel Merk på Merkfunds talar om detta i en artikel, och han går t.o.m. ett steg längre. Han säger att när vi ger centralbankerna makt att köpa företagsobligationer så ger vi de i själva verket makt att spela gud. Gud eftersom de då kan bestämma vilka sektorer som skall klara sig och vilka som inte skall göra det. För mig så låter Quantitative Easing som planekonomi.

Artikeln i The Daily Telegraph:
http://www.telegraph.co.uk/finance/breakingviewscom/4175704/Quantitative-easing-the-modern-way-to-print-money-or-a-therapy-of-last-resort.html

Ben Bernanke, Vincent Reinhard och Brian Sacks papper om QE från 2004:
http://www.federalreserve.gov/pubs/feds/2004/200448/200448pap.pdf

Axel Merks artikel:
http://www.merkfund.com/merk-perspective/insights/2009-01-14.html

Tradition & Fason om fånglägret i Guantanamo och Barack Obama:
http://traditionochfason.wordpress.com/2009/01/23/good-riddance-to-bad-habits/

IndependentForester om den energiintensiva industrin:
http://independentforester.blogspot.com/2009/01/kulturkrock.html

Steve Lando om Biobränslen:
http://stevelando.blogspot.com/2009/01/olja-miljn.html

och Ekonomikommentarer om Sverige och Euron:
http://vansterekonomi.blogspot.com/2009/01/emu-utanfrskap-som-rddar-jobb.html

liksom Björnbrum:
http://bjornbrum.blogspot.com/2009/01/ett-misstag-att-infra-euron.html