Georgien igen

I en artikel i vänsterorganet TomDispatch så analyserar fredsforskaren Michael Klare situationen i Georgien och vad som egentligen står på spel: Oljan i Kaspiska Havet. Enligt BP's senaste sammanställning så finns det 48 miljarder fat olja och 7,6 biljoner kubikmeter naturgas i Azerbaijan, Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan tillsammans. Eftersom nu geografin kring Kaspiska Havet ser ut som den gör så måste oljan och naturgasen transporteras på land för att komma till de internationella marknaderna.

Under Sovjetunionens sammanbrott på 1990-talet så strömmade de västerländska oljebolagen in till Centralasien och slöt avtal med ledarna om utvinning av olja och gas. Chevron var först med ett kontrakt på Tengizfältet i Kazakstan, men BP, Shell och de andra stora oljebolagen kom hack i häl. Dåvarande president Clinton och den unga nationella säkerhetsrådgivaren Sheila Heslin lanserade samtidigt idéen om en oljeledning från Baku i Azerbaijan via Tiblisi i Georgien till Ceyhan i Turkiet och stödet till denna blev senare officiell amerikansk politik. Samtidigt fick Georgien massivt amerikanskt militärt stöd.

1999 kom så Vladimir Putin till makten och förändrade i ett slag rysk politik från att ha varit kännetecknad av dåliga finanser och hela samhället i upplösning till en politik med en helt ny självsäkerhet på framför allt energiområdet. Putins politik har framför allt gått ut på att kontrollera oljeledningarna till de västerländska marknaderna och binda upp länderna i Centralasien att skicka oljan och gasen via ryska ledningar. Putin slöt ett avtal i december förra året om att skicka 20 miljarder kubikmeter naturgas från Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan om året genom befintliga ryska gasledningar.

Samtidigt så har USA främjat idéen om NATO-medlemsskap för Georgien och Ukraina, och det finns visst fog för den ryska rädslan om att bli omsluten av NATO. Rysslands argument är att hon inte vill lämna över världsherraväldet till neokonservativa tänkare som kan få för sig att attackera vilket land som helst, när som helst.

Det är mot denna bakgrund som kriget i Georgien ska betraktas.

Så här i efterhand så står det klart att Michail Saakasjvili, dopad av amerikanska pengar och försäkringar om NATO-medlemsskap, gick rakt i den björnfälla som ryssarna hade satt upp. Nu kunde ryssarna visa världen hur sårbar Clintons oljeledning är. Under konfliktens första dagar så kom rapporter om att oljeledningen hade blivit bombad - något som senare har blivit dementerat, men hur som helst så stannade den ryska militären på skottavstånd från ledningen.

USA och västerländska media har nu lanserat en kampanj för att fördöma det ryska agerandet, speciellt efter det ryska erkännandet av Abchazien och Sydossetien. Bl. a. så talar man om ekonomiska sanktioner och att utsluta Ryssland ur G8-gruppen, men frågan är hur mycket Ryssland kommer att lida. Det står tämligen klart att Ryssland har vunnit den här ronden och med ett USA som står på randen av finansiellt och ekonomiskt sammanbrott så kan nästa rond sluta med knock-out.

Michael Klares artikel i TomDispatch:
http://www.tomdispatch.com/post/174971/michael_klare_the_bush_administration_checkmated_in_georgia

Steve LeVines The Oil and the Glory:
http://www.oilandglory.com/

FW Engdahl skriver på Financial Sense:
http://www.financialsense.com/editorials/engdahl/2008/0904.html

Mikael Eriksson skriver om Carl Bildt, Mona Sahlin och Georgienkonflikten:
http://amikaeleriksson.blogspot.com/2008/09/i-sak-mona.html

liksom Niklas Carlsson:
http://www.niklascarlsson.se/2008/09/sahlins-chamberlain-inspirerade-politik.html

Motbilder om förfalskade bilder:
http://motbilder.se/2008/09/06/forfalskade-krigsbilder-fran-georgien/

Tankar i gryningens ljus om snedvriden mediarapportering:
http://gryningensljus.blogspot.com/2008/09/intressen-i-bloggvrlden.html

och Ekonomikommentarer skriver om företagandet i Sverige:
http://vansterekonomi.blogspot.com/2008/09/entreprenrerna-och-klyftorna.html