Petrodollar

Jag har skrivit om det här tidigare, men eftersom problemen fortsätter är det på sin plats att skriva om det igen. När USA under brinnande Vietnamkrig övergav dollarns koppling till guld, det som kallades Bretton Woods samarbetet, och införde en flytande valuta kopplades denna till petroleum. Denna övergång var inte någon given storhet utan det krävdes mycken övertalning av de oljeproducerande länderna i Mellanöstern att inte börja denominera oljan i en korg av valutor. I de oljeexporterande länderna växte dock missnöjet med den förda amerikanska politiken på bland annat penningområdet och man bestämde sig för att temporärt strypa tillförseln av petroleum till USA. Detta att OPEC-länderna var villiga att använda olja som ett vapen var något nytt i amerikansk politik och resultatet var långa köer på bensinmackarna, mångdubbling av bensinpriset och en inflation som kom att dra ner USA i en långvarig recession.

Till sist lyckades USA dock med konststycket att övertala OPEC-länderna att denominera oljan i dollar och den blev därefter världens reservvaluta och har så varit i mer än trettio år. Nu kan det tyckas att det inte spelar så stor roll i vilken valuta världen denominerar petroleum i, men ingenting kan vara mer felaktigt. Eftersom petroleum är en så pass viktig produkt som har med ett lands välstånd och överlevnad att göra är det i verkligheten så att den centralbank där oljan är denominerad i utan vidare kan öka penningmängden för att betala, och göra detta utan att det medför ett ökat inflationstryck. Detta fungerar precis därför att oljan är så viktig och att i stort sett alla länder i världen behöver den. Om Sverige exempelvis ska köpa olja av Norge så kan vi inte bara använda våra egna valutor utan vi måste ta omvägen över den amerikanska centralbanken som i sin tur naturligtvis drar nytta av situationen och ställer medel till rådighet i utbyte mot norska och svenska kronor. På liknande sätt har USA:s centralbank kunnat trycka oändliga mängder "pengar" för att finansiera sitt budgetunderskott och samtidigt skydda sig mot inflation.

Detta har fungerat väl i trettio års tid, men systemet är nu på väg att bryta samman. Det finns naturligtvis inte bara ett skäl till detta utan är som så ofta en kombination av faktorer. Ett av skälen är att den finansiella oron har medfört en ökad risk för en recession i USA. Detta har satt Federal Reserve och Ben Bernanke i den obehagliga situtionen att välja mellan högre och lägre styrränta i ett läge där energipriserna eskalerar och följaktligen leder till ökat inflationstryck. Enkelt uttryckt kan man säga att en högre styrränta medför att fler människor sparar i obligationer vilket i sin tur stärker valutan och tvärsom en lägre styrränta medför mindre sparande i obligationer vilket följaktligen leder till en svagare valuta. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve ser i nuläget ut att prioritera en lägre styrränta vilket obönhörligen leder till en svagare dollar. En svagare dollar medför dock ökad press från de oljeexporterande länderna att denominera petroleum i andra valutor än just dollar, och USA:s unika kapacitet att kunna finansiera hela sin enorma konsumtion bara genom att öka penningmängden är på väg att försvinna. USA:s särställning i världsekonomin är på väg mot sitt slut och nästa president kommer att se att en ökad budgetdisciplin blir nödvändig. Om amerikanerna är redo återstår att se.

Min egen sammanfattning:
http://reflexions-of-red.blogspot.com/2007/11/intervju-med-william-clarke.html

William Clarkes (enligt honom själv) ödmjuka websida:
http://www.petrodollarwarfare.com/

Lars-Georg Bergkvist skriver i Svenska Dagbladet:
http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_125283.e24