Är eurokrisen över?

Foto: Flickr-användare Images Money

Sedan eurokrisen började i december 2009 med att kreditvärderingsinstitutet Fitch sänkte Greklands betyg från A- till BBB+ har det gått mer än fyra år. Flera gånger har marknadsanalytiker, inklusive mig, trott att euron skulle bryta samman, utan att den har gjort det. 

Det som har räddat euron har varit Mario Draghi, chefen för den Europeiska Centralbankens, ord i juli 2012 om att ECB stod redo att monetärisera, eller köpa upp, den grekiska, spanska, portugisiska och italienska skulden ifall nödvändigt. Sedan dess har räntenivåerna på de här statsobligationerna sjunkit stadigt.

Att räntenivåerna sjunker är i och för sig bra, men det har inte räckt för att få ordning på ekonomin. Det totala euroområdet har närmast befunnit sig i en depression de senaste åren där produktiviteten stadigt har sjunkit och arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå. 

Dessutom verkar det som att området flirtar med deflation. De senaste siffrorna från ECB visar att kärninflationen, där energi och mat är borttagna, bara var 0,7% i december. Detta borde få ECB-cheferna att oroa sig ty deflation är ett dubbelt problem som dels: 1./ Gör att folk håller tillbaka på inköpen, eftersom de vet att det de köper i år kommer att vara billigare nästa år, och 2./ Gör att de som sitter på stora skulder får det svårare att minska sina skulder. D.v.s. det blir dyrare att vara skuldsatt.

Till skillnad från eurozonen så går de svenska, brittiska, amerikanska, schweiziska och japanska ekonomierna betydligt bättre. Den gängse förklaringen till detta är att dessa länder har oberoende centralbanker som har gått in och lättat på penningpolitiken när det har behövts. I eurozonen har detta inte varit fallet. Motståndet har framför allt kommit från Tyskland och Nederländerna som långt före euron kom till världen var vana vid att bedriva stram penningpolitik.

Så blir då ECB tvungna att lätta på penningpolitiken genom att stödköpa de krisdrabbade ländernas statsobligationer eller kommer Tyskland att sätta sig på tvären? Här är meningarna delade. En som svarar Ja på frågan är kommentatorn John Rubino som driver webbsidan DollarCollapse.com. Han menar att trycket från omvärlden att sänka valutan kommer att bli så stort att Mario Draghi inte längre kommer att kunna stå emot. 

Förklaringen måste ses i ljuset av Jim Rickards bok Valutakrig, där han noggrannt går igenom de olika ländernas vilja att ha en svagare valuta och hur denna vilja till sist har lett till ett regelrätt valutakrig där det hela tiden gäller att den svagaste valutan och den som låter sin valuta förstärkas är förlorare. Det finns naturligtvis fördelar med att ha en svagare valuta. Exporten blir billigare men nackdelarna är att importerna blir dyrare (tänk petroleum).

En som svarar Nej på frågan ovan är Financial Times krönikör Wolfgang Münchau. Han menar att Tyskland aldrig kommer att gå med på att dela det finansiella ansvaret för länderna i Sydeuropa. Politikernas vilja att lösa problemen har konsekvent genom hela krisen varit för liten. Som exempel på detta lyfter han fram EU:s bankakut som beslutades strax före jul förra året. Münchau hävdar att Bankakuten, som den är konstruerad, inte kommer att fungera och EU-beslutet var till stor del dikterat av Tyskland.

Även om bankerna har utestående tillgångar på 3 biljoner euro så kommer Bankakutens löpande kassa bara att vara på 55 miljarder euro. Münchau hävdar då att euron inte kommer att kunna stå emot de smällar som obevekligen väntar.

Så räkna inte med att Tyskland kommer att rädda europrojektet! 

Post Scriptum: Anledningen till att de europeiska bankerna är ett problem är att det i stor utsträckning har varit de som har köpt de olika ländernas statsobligationer. Eftersom bankverksamhet nu är en verksamhet med väldigt hög grad av belåning - vissa europeiska banker har varit och är belånade upp till femtio eller sextio gånger. När räntan då stiger, och priset på obligationerna sjunker, så försvinner bankernas egna kapital väldigt fort och de blir tvungna att vända sig till de nationella kassorna för att kunna hålla sig flytande. Det var exempelvis vad som hände med de irländska bankerna 2010. Irland blev tvunget att söka hjälp från EU, ECB och IMF när staten själv inte kunde finansiera bankerna.