Den japanska bomben

Grafisk design: Flickr-användare Graphic Dix

Någonting märkligt hände på den japanska obligationsmarknaden i veckan. En auktion av japanska statsgaranterade obligationer fick inga köpare. 

De enda som köpte upp de japanska statsobligationerna var den japanska centralbanken, d.v.s. den japanska regeringen skrev effektivt ut checkar till sig själv. Räntan är så pass låg (0,6% för den 10-åriga obligationen) att marknadsaktörerna med rätta säger nej till att köpa vid de här priserna (kom ihåg att priserna rör sig omvänt med räntan).

Premiärminister Shinzo Abe höjde försäljningsskatten på varor och tjänster från 5% till 8% i början av april och nu blir det spännande att se hur hög inflationen kommer att bli i Japan för april. Säg att den organiska japanska inflationen är 1.5% och att man sedan lägger till 3% för skattehöjningen vilket ger en siffra på 4-4.5%. Samtidigt är räntorna på obligationerna historiskt låga. 

Det är en tidsinställd bomb. 

Det är också intressant att iaktta att samtidigt som många av teknologiaktierna i USA har gått ner mycket på senaste tiden så har de amerikanska obligationerna gått upp. Det är logiskt - när marknaden går ner strömmar pengarna från aktier till obligationer. De japanska aktierna har gått ner mer än de amerikanska samtidigt som de japanska obligationerna inte har rört sig. 

Vem skulle aktivt vilja köpa en obligation som ger en ränta på 0,6% med en inflation på över 4%? Inte jag i alla fall.

Kyle Bass talar mer om det här.

Är eurokrisen över?

Foto: Flickr-användare Images Money

Sedan eurokrisen började i december 2009 med att kreditvärderingsinstitutet Fitch sänkte Greklands betyg från A- till BBB+ har det gått mer än fyra år. Flera gånger har marknadsanalytiker, inklusive mig, trott att euron skulle bryta samman, utan att den har gjort det. 

Det som har räddat euron har varit Mario Draghi, chefen för den Europeiska Centralbankens, ord i juli 2012 om att ECB stod redo att monetärisera, eller köpa upp, den grekiska, spanska, portugisiska och italienska skulden ifall nödvändigt. Sedan dess har räntenivåerna på de här statsobligationerna sjunkit stadigt.

Att räntenivåerna sjunker är i och för sig bra, men det har inte räckt för att få ordning på ekonomin. Det totala euroområdet har närmast befunnit sig i en depression de senaste åren där produktiviteten stadigt har sjunkit och arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå. 

Dessutom verkar det som att området flirtar med deflation. De senaste siffrorna från ECB visar att kärninflationen, där energi och mat är borttagna, bara var 0,7% i december. Detta borde få ECB-cheferna att oroa sig ty deflation är ett dubbelt problem som dels: 1./ Gör att folk håller tillbaka på inköpen, eftersom de vet att det de köper i år kommer att vara billigare nästa år, och 2./ Gör att de som sitter på stora skulder får det svårare att minska sina skulder. D.v.s. det blir dyrare att vara skuldsatt.

Till skillnad från eurozonen så går de svenska, brittiska, amerikanska, schweiziska och japanska ekonomierna betydligt bättre. Den gängse förklaringen till detta är att dessa länder har oberoende centralbanker som har gått in och lättat på penningpolitiken när det har behövts. I eurozonen har detta inte varit fallet. Motståndet har framför allt kommit från Tyskland och Nederländerna som långt före euron kom till världen var vana vid att bedriva stram penningpolitik.

Så blir då ECB tvungna att lätta på penningpolitiken genom att stödköpa de krisdrabbade ländernas statsobligationer eller kommer Tyskland att sätta sig på tvären? Här är meningarna delade. En som svarar Ja på frågan är kommentatorn John Rubino som driver webbsidan DollarCollapse.com. Han menar att trycket från omvärlden att sänka valutan kommer att bli så stort att Mario Draghi inte längre kommer att kunna stå emot. 

Förklaringen måste ses i ljuset av Jim Rickards bok Valutakrig, där han noggrannt går igenom de olika ländernas vilja att ha en svagare valuta och hur denna vilja till sist har lett till ett regelrätt valutakrig där det hela tiden gäller att den svagaste valutan och den som låter sin valuta förstärkas är förlorare. Det finns naturligtvis fördelar med att ha en svagare valuta. Exporten blir billigare men nackdelarna är att importerna blir dyrare (tänk petroleum).

En som svarar Nej på frågan ovan är Financial Times krönikör Wolfgang Münchau. Han menar att Tyskland aldrig kommer att gå med på att dela det finansiella ansvaret för länderna i Sydeuropa. Politikernas vilja att lösa problemen har konsekvent genom hela krisen varit för liten. Som exempel på detta lyfter han fram EU:s bankakut som beslutades strax före jul förra året. Münchau hävdar att Bankakuten, som den är konstruerad, inte kommer att fungera och EU-beslutet var till stor del dikterat av Tyskland.

Även om bankerna har utestående tillgångar på 3 biljoner euro så kommer Bankakutens löpande kassa bara att vara på 55 miljarder euro. Münchau hävdar då att euron inte kommer att kunna stå emot de smällar som obevekligen väntar.

Så räkna inte med att Tyskland kommer att rädda europrojektet! 

Post Scriptum: Anledningen till att de europeiska bankerna är ett problem är att det i stor utsträckning har varit de som har köpt de olika ländernas statsobligationer. Eftersom bankverksamhet nu är en verksamhet med väldigt hög grad av belåning - vissa europeiska banker har varit och är belånade upp till femtio eller sextio gånger. När räntan då stiger, och priset på obligationerna sjunker, så försvinner bankernas egna kapital väldigt fort och de blir tvungna att vända sig till de nationella kassorna för att kunna hålla sig flytande. Det var exempelvis vad som hände med de irländska bankerna 2010. Irland blev tvunget att söka hjälp från EU, ECB och IMF när staten själv inte kunde finansiera bankerna.

Nästa krishärd: Japan?

Foto: Flickr-användare Ania Tatarynowicz

Ett av de mest intressanta breven förra året kom från Hedgefund- managern Kyle Bass på Hayman Capital. I brevet beskrev han hur den japanska ekonomin skulle implodera efter det att premiärministern Shinzo Abe hade trätt till. Detta skulle ske som ett resultat av det som kallas för Abenomics, försöket att slå ihjäl det gamla deflationsmonstret och skapa inflation i den japanska ekonomin. Ekonomin har inte imploderat ännu, men vi är kanske närmre nu än någonsin tidigare.

Bass spådomar går ut på att Japans statsskuld är så pass stor - enligt det japanska finansministeriet är skulden 24 x större än de skatteintäkter japanska staten tar in - att det inte finns något att göra och att det bara är en tidsfråga innan systemet brakar samman.

Samtidigt med att statsskulden är så enormt stor så är räntan på japanska statsobligationer skrattretande låg. Räntan på den japanska 10-åriga obligationen är bara 0,69% och den enda anledningen att investerare vill investera med så låg avkastning är om de är övertygade om att ha deflation.

Den japanska regeringen spenderar 25% av sina intäkter på att betala räntor på statsskulden. Den siffran ökar med 25 procentenheter för varje procentenhet som den japanska tioåriga räntan stiger. När den japanska regeringen går ut och deklarerar att de skall vända 15 års deflation till moderat inflation så försvinner investerarnas anledning att hålla japanska obligationer. När institutioner och banker lämnar obligationsmarknaden så är problemen allvarliga.

Japanska pensionsinstitutioner

Visserligen är obligationerna i stor utsträckning internt ägda av japanska pensionsinstitutioner och den gängse uppfattningen är dessutom att japanerna kan finansierna sitt underskott själva eftersom Japan har positiv bytesbalans. Enligt Bass så är det synsättet dock naivt eftersom bytesbalansen bara är positiv med 1% av BNP, och budgetunderskottet är närmare 10%. Det här kan inte fortgå i evighet.

De senaste siffrorna talar dessutom om att Japan hade ett underskott i bytesbalansen på 127 miljarder yen i oktober. Det här ska jämföras med ett överskott på i genomsnitt 1080 miljarder yen i månaden mellan 1985 och 2013. Risken är att krisen kommer att sprida sig som en löpeld när uppfattningen om att det inte längre finns något att göra åt situationen väl börjar etablera sig.

Ingen hjälp från demografin

Nu är den japanska ekonomin väldigt nationalistiskt präglad och många av de äldre japanerna gör som de blir tillsagda och investerar sina pengar i japanska obligationer. Den japanska demografin spelar dock inte japanerna i händerna. Den japanska befolkningen har i stort sett varit på en stabil platå sedan millenieskiftet och enligt alla prognoser så kommer den japanska befolkningen att minska under de kommande åren. Detta kopplat med en främlingsfientlig kultur där Japan och Kina utmärker sig som de mest extrema länderna i världen gör inte direkt situationen bättre.

En minskande befolkning innebär mindre skatteintäkter med färre vanliga skattebetalare och fler äldre som ska tas hand om. Det verkar som att Japans enda chans är att utländska investerare börjar intressera sig för japanska obligationer - något som kan hända vid högre räntor, som den japanska regeringen i sin tur inte har råd att betala.

Nedräkningen har börjat.