Den japanska bomben

Grafisk design: Flickr-användare Graphic Dix

Någonting märkligt hände på den japanska obligationsmarknaden i veckan. En auktion av japanska statsgaranterade obligationer fick inga köpare. 

De enda som köpte upp de japanska statsobligationerna var den japanska centralbanken, d.v.s. den japanska regeringen skrev effektivt ut checkar till sig själv. Räntan är så pass låg (0,6% för den 10-åriga obligationen) att marknadsaktörerna med rätta säger nej till att köpa vid de här priserna (kom ihåg att priserna rör sig omvänt med räntan).

Premiärminister Shinzo Abe höjde försäljningsskatten på varor och tjänster från 5% till 8% i början av april och nu blir det spännande att se hur hög inflationen kommer att bli i Japan för april. Säg att den organiska japanska inflationen är 1.5% och att man sedan lägger till 3% för skattehöjningen vilket ger en siffra på 4-4.5%. Samtidigt är räntorna på obligationerna historiskt låga. 

Det är en tidsinställd bomb. 

Det är också intressant att iaktta att samtidigt som många av teknologiaktierna i USA har gått ner mycket på senaste tiden så har de amerikanska obligationerna gått upp. Det är logiskt - när marknaden går ner strömmar pengarna från aktier till obligationer. De japanska aktierna har gått ner mer än de amerikanska samtidigt som de japanska obligationerna inte har rört sig. 

Vem skulle aktivt vilja köpa en obligation som ger en ränta på 0,6% med en inflation på över 4%? Inte jag i alla fall.

Kyle Bass talar mer om det här.

Rysslands svar

Foto: Flickr-användare Tristan Martin

Spänningarna mellan Ukraina och Ryssland fortsätter att stå i fokus och frågan är vilka åtgärder EU har i åtanke när det gäller att bestraffa Ryssland.

När Ryssland annekterade Krimhalvön i mars så utlöste det naturligt nog en hög kör av protester i hela västvärlden.

"Europa kan återigen bli delat genom Rysslands handlande på Krim", sa den tyske utrikesministern Franz Walter Steinmeier, USA:s utrikesminister John Kerry var inne på ett liknande resonemang när han sa att "man invaderar helt enkelt inte ett annat land" och vår egen utrikesminister Carl Bildt gick tidigt ut och sa att "Ryssland har genom sitt agerande satt folkrätten ur spel".

Nu när spänningarna också ökar i östra Ukraina så står västvärldens svar - ekonomiska sanktioner - återigen i blickfånget. Här är det viktigt att poängtera att Ryssland inte har någon chans i en utdragen ekonomisk konflikt med Väst och det skulle förvåna om de verkligen vill ha en sådan. 

De första sanktionerna från USA:s och EU:s sida gällde främst enskilda personer och finansiella institutioner i President Putins omedelbara närhet med ett löfte om att utöka dem om konflikten trappas upp. Om Ryssland nu går in i östra Ukraina - och det är mycket som talar för det - så blir ju EU tvunget att visa att löftena faktiskt betyder något. 

Frågan är då hur Ryssland svarar. Ryssland har en spak som de kan dra i och som direkt skulle skada EU och det är energi. Ungefär en tredjedel av EU:s gaskonsumtion kommer från Ryssland och resultatet torde vara minskad tillgång och högre priser. Så hur väl rustade står EU, och framför allt Euro-zonen, för högre energipriser? Svaret är enkelt: 

Inte särskilt väl.

Sedelpressarnas förtjänster

Foto: Flickr-användare epSos.de

Centralbankernas extraordinära åtgärder har hjälpt den brittiska och den amerikanska ekonomin från att falla ner i en deflationsspiral. För det förtjänar de som styr den monetära politiken beröm.

En av de bästa bloggarna som finns är den amerikanska siten The Automatic Earth. Den drivs av två personer, Raúl Ilargi Meijer och Nicole Foss, som bägge två har Deflation som sitt stora tema.

I korthet säger de att den amerikanska centralbankens stödköp av obligationer har varit ett stort misslyckande som inte har gjort något åt de grundläggande problemen som den amerikanska ekonomin står inför.

Det enda stödköpen har lyckats med är att driva upp priserna på tillgångar såsom aktier, obligationer och åkermark, och konsekvenerna av detta är att miljoner fler amerikaner nu är skuldsatta upp över öronen.

Så eftersom den europeiska ekonomin, och även den svenska, nu börjar visa begynnande tecken på deflation så är den gängse uppfattningen att den Europeiska Centralbanken kommer att sätta igång sedelpressarna för att hålla undan deflationsmonstret.

Min syn på saken är att vi samtidigt har kraftig deflation från en finansbubbla som fortfarande håller på att deflatera, men också kraftig inflation från de extraordinära åtgärderna från centralbankerna.

Förr eller senare kommer endera kraften att vinna, men att helt underkänna centralbankernas åtgärder missar poängen. Ja, det har gjort en liten elit som redan var rika ännu rikare, och förmodligen inte gjort ett dyft åt arbetslösheten, men vad är alternativet? Deflation som i trettiotalets amerika?

Raketbränsle från bakterier

Grafisk Design: Coquilles

Forskare i Georgia i USA har kommit ett steg närmare att kunna framställa raketbränsle från bakterier.

Genom att föra in främmande DNA från träd i bakterier (eller transformera som man säger på forskarspråk) så har amerikanska forskare nu lyckats öka mängden alfa-pinen som de får ut ur processen att framställa raketbränslet JP-10 sex ggr.

Pinen kan användas som raketbränsle och om processen bara optimiseras något kan den konkurrera ut petroleumbaserat bränsle vilket kan leda till nya typer av raketer.

Just raketbränsle är intressant för forskarna eftersom det är så pass dyrt. En liter JP-10 kostar nästan 50 SKr vilket gör det lättare för biobränsle-industrin att konkurrera.

Mängden alfa-pinen är fortfarande bara några mikrogram per liter men det går i rätt riktning. Utvecklingen går snabbt och snart har de kommit så långt att de kan framställa biobränsle som kan konkurrera med vanlig diesel och bensin. 

Där är vi i och för sig inte ännu, men jag ser fram emot den dagen. Jag har skrivit om processen att framställa biobränslen från bakterier och jäst tidigare.

Läs mer om studien här.

Har västvärlden rätt när det gäller Ukraina?

Foto: Flickr-användare Josefina Alazraki Photography

Nu i veckan så annekterade som bekant Rysslands president Vladimir Putin den Ukrainska Krimhalvön och omvärlden har så klart reagerat med bestörtning.

Som ordföranden i den tyska Bundestagens utrikesutskott Norbert Röttgen påpekade häromdagen i Financial Times så är viljan hos de ryska ledarna att skriva om Europas karta ett brott mot folkrätten och ska så klart bestraffas.

De finansiella sanktionerna som har satts in verkar dessutom slå mot Putins direkta intressen. USA har riktat in sig på män och organisationer i Putins absoluta närhet och ser till att göra livet så surt som möjligt för honom. 

Det verkar som att USA:s finansdepartement har lärt sig av sanktionerna mot Iran. En aggression som sprunget ur 1800-talet möts med ett vapen från tjugoförsta århundratet och det är självklart så att Ryssland inte har någon chans i en utdragen kamp med väst. 

Eftersom Sverige tillhör de länder som har varit mest högljudda när det gäller att kritisera det förfarandet så är det inte konstigt att Sverige är villigt att ställa upp med ekonomiskt bistånd till den Ukrainska regeringen när den nu har allvarliga finansiella problem.

Libertarianer

Med allt detta sagt så tycker jag att det är intressant att höra vad de amerikanska libertarianerna, och framför allt, Ron Paul, säger om krisen i Ukraina.

I en intervju på CNBC sa han så här i går:

"Jag tycker att det var fel av oss [amerikanerna] att bli inblandade. Våra icke-statliga organisationer har bidragit med 5 miljarder dollar för att störta den valda regeringen i Ukraina. Det hade varit bäst om vi inte la oss i."

EU har naturligtvis ett intresse av att införa sanktioner, men är det verkligen USA:s roll att vara världspolis mot alla världens skurkstater nu när de inte längre har resurserna? 

Och för vår del, är det inte bättre att vi lämnar Ukraina i fred och låter kyligare huvuden i EU ta hand om problemen?

Det tål att tänkas på.

Bloggat: Ann Helena Rudberg och Mats Sander

Varför 2014 börjar se ut som 2008

I ett intressant blogginlägg på Peak Prosperity skriver författaren och bloggaren Charles Hugh Smith (CHS) om varför han tycker att 2014 ser ut som 2008.

I inlägget talar CHS om flera olika trender som han säger talar för att marknaderna kommer att bryta samman, bl .a.:

1./ Det som Federal Reserves regionala avdelning i San Francisco kallar för deras Finansiella Stress Index nu har nått samma låga nivåer som det hade precis före krisen 2008. Ett lågt värde kan tala för att en kris är i antågande.

2./ Det att Dow Jones Industrial Average nu möjligen är på väg att bilda ett så kallat "Head and Shoulders"-mönster. Dessa mönster är om de realiseras väldigt negativa för marknaden.

3./ En tredje trend som CHS talar om är att reallönerna för amerikanska löntagare har gått stadigt ner sedan 2008. Han ställer sig därför frågan "Om nu löner och inkomster är på väg ner hur länge kan aktiemarknaden fortsätta upp?"

På den frågan skulle jag vilja svara: "Så länge Centralbanken fortsätter att trycka pengar." 

Däremot behöver en marknad som går upp hela tiden nytt bränsle för att överleva. När nu Centralbanken är på väg att trappa ner på stödköpen (av obligationer) så försvinner det bränslet. Resultatet blir att raketen stannar och börjar falla tillbaka mot marken.

Exploderar oljan?

Själv skulle jag då hellre vilja lyfta fram en graf över oljepriset:

Grafik: FreeStockCharts.com

Det har kunnat bryta ihop inte mindre än fem gånger under de senaste två åren utan att göra det.

I stället har priset bara ökat hela tiden och är nu väldigt nära att bryta ut. Energin i den här rörelsen kommer att bli explosiv och det är klart att konsumentpriserna kommer att följa efter när och om det bryter ut.

Som ekonomen Jeff Rubin sa om krisen 2008 så var det inte så mycket en kris om att husmarknaden i USA gick överstyr utan en kris som handlade om oljepriset.

Kom ihåg att oljan nästan kostade 150 USD sommaren 2008 och att företagen drog ner på allt de kunde och t.o.m. globaliseringen började backa.

Det kan även hända 2014.

Stödköp och geopolitik

I sin senaste Credit Bubble Bulletin skriver Doug Noland så här:

Foto: Flickr-användare Joe Wolf

Jag har under en längre tid påpekat att en av konsekvenserna av en sprickande global finansbubbla är geopolitiska spänningar. Ur ett globalt perspektiv så hör den galna växten hos den amerikanska centralbankens "pengatryckande" samman med Europeiska Centralbankens "vi kommer att göra vad som krävs" som i sin tur hänger samman med "Abenomics" och galet pengatryckande av den japanska centralbanken som i sin tur hänger samman med kreditexcesser i Kina och över andra tillväxtmarknader. De här tokigheterna är sympomatiska för djupa obalanser på finansmarknaderna och ekonomierna globalt. Från mitt perspektiv så har jag förväntat mig geopolitiska spänningar som en konsekvens av bristande bubblor i tillväxtländerna.

Det Noland talar om här är hur nedtrappningen på stödköpen som den amerikanska centralbanken har gjort har lett till akuta problem i tillväxtländerna. 

Dessa har under de senaste åren blivit beroende av de valutaströmmar som har forsat in i länderna som en följd av stödköpen.

När stödköpen nu minskar så minskar också penningströmmarna och det är tillväxtländernas valutor som får ta smällen. 

Noland ser den geopolitiska utvecklingen under den senaste veckan som ett symptom på dessa spänningar.

Andra spänningar som har dykt upp till följd av stödköpen är de som finns mellan Kina och Japan i Östkinesiska sjön. 

Det vi nu ser prov på är, som den brittiske historikern Timothy Garton Ash i dagens Financial Times kallar, "Fortsättningen på upplösningen av Österrikisk-Ungerska väldet".

Givet hur världen tills nu har reagerat på obalanserna som stödköpen har fört med sig så vänta er fler Ukrainakriser under åren framöver.

Inflation och deflation

Grafisk design: reflexions of red

På frågan "Kommer vi att se inflation eller deflation?" så brukar jag svara "Ja".

Jag tror att vi både kommer att se inflation och deflation samtidigt. 

Om vi har en inflation på 5% och en lika stor deflation så tar de bägge krafterna ut varandra och nettoresultatet blir 0%.

Foto: Flickr-användare Brad Curran

Den amerikanska centralbankens stödköp av obligationer är kraftigt inflationärt samtidigt som ekonomins jämvikt numera är deflationär. 

Det att guld och andra råvaror har varit i en nedåtgående trend under större delen av 2013 kan tillskrivas de här deflationära krafterna.

Alla centralbanker världen över betraktar deflation som sin största fiende. Anledningen till det är att fundamenten för statsfinanserna försvinner.

Om jag är skyldig en person en miljard kronor så ökar värdet av skulden och jag blir tvungen att betala tillbaka mer än de 1.0 miljarderna som jag lånade.

För de suveräna staterna är detta anatema. Det blir svårare för dem att dra in skatter och betala av på statsskulden.

Därför är det egentligen inte så svårt att gissa sig till vad den amerikanska centralbanken kommer att göra härnäst. 

De har redan dragit ner på stödköpen 100% åren 2011 och 2012 och de åren tog det inte mer än ett par månader så började de igen.

Ledningen för Federal Reserve har gått ut och sagt att de vill ha en svagare dollar. 

Anledningen är att ekonomin är så pass svag att de tror att enda sättet att få fart på den är sänka värdet på valutan så att de gynnar exportindustrin.

Problemet är att även om det gynnar exporterna så missgynnar det importerna. 

Det spelade inte så stor roll för ett litet land som Sverige under nittiotalet eftersom vi hade vår kris när omvärldskonjunkturen var på uppåtgående och energipriserna var låga.

Däremot spelar det stor roll för USA år 2014 när omvärldskonjunkturen är svag och energipriserna är höga. 

Att ekonomin skulle vara på väg att återhämta sig ser jag som vår tids största skimär.

Sanningen är den att ekonomin har expanderat sedan 2009, i och för sig i lägre takt än innan men det är ändå en lång tid. Vi börjar nu se tecken på att efterfrågan börjar mattas av igen i USA.

Så räkna med fler monetära stimulanser från Federal Reserve i sommar.

Intervjuer med Jim Rickards.

Bloggat: Cision, Per Penning, Ekonomistas  

Lugnet före stormen i Japan?

Foto: Flickr-användare Satorare

I veckan nåddes vi av nyheten att underskottet i Japans handelsbalans hade nått nya rekordnivåer i januari.

En snabb koll på en graf över Japans handelsbalans ger vid handen:

Källa: tradingeconomics.com

Om vi kollar på siffrorna så ser vi att underskottet ökade till hela 2790 miljarder yen i januari i år. Det här var ner från ett underskott på 1300 miljarder yen i december förra året.

Nedgångstakten är häpnadsväckande.

För att sätta det här i sitt sammanhang, kolla på den här grafen över Japans bytesbalans från 1985 till 2014:

 Källa: tradingeconomics.com

Som ni ser så har Japan haft ett överskott i bytesbalansen ända sedan mitten på åttiotalet.

Om vi tittar på trenden över de sista fem åren så ser vi att bytesbalansen har varit stadigt på väg ner och nu nere på rekordlåga minus 640 miljarder yen.

Källa: tradingeconomics.com

Överskottet i bytesbalansen har bidragit Japans tillväxt med mellan 1 och 2 procentenheter om året och nu är det över.

Den japanska ekonomin har långsiktiga problem med en åldrande befolkning och problemen med Kina hjälper inte på situationen.

Den japanska centralbanken med chefen Kuroda i spetsen försöker trycka sig ur krisen, men det riskerar bara att förvärra situationen.

Den japanska ekonomin är nu beroende av kapital utifrån för att kunna fungera. 

Eftersom den japanska statsskulden i förhållande till BNP är den högsta i världen så är det här tecken på begynnande stress inom den japanska obligationsmarknaden.  

Än så länge behåller obligationsmarknaden lugnet, men det är bara en tidsfråga innan de första tecknen på stress börjar visa sig.

Det kommer förmodligen först att visa sig i valutamarknaden med vilda prissvängningar i det japanska yenet:

Grafik: FreeStockCharts.com

Det är då Japanerna säger "Banzai!" och attackerar Kina.

Mer om Japan hos Cornucopia, Global Civil War, Joakim Jonsson, Sakuradesu, Claes Hemberg

Source: tradingeconomics.com

Är världen på väg att förlora kampen mot fossila bränslen?

Foto: Flickr-användare Tom Blackwell

I sin senaste artikel skriver Freds- och konfliktforskaren Michael Klare om tre oroväckande trender när det gäller politiken mot den globala uppvärmningen.

Bland de tre trenderna som Klare beskriver återfinns bland annat:

1./ Oljebolaget BP:s utgivning av deras World Energy Outlook där de noggrannt går i genom trenderna inom oljekonsumtionen världen över, världsproduktionen och förutspår hur både produktion och konsumtion kommer att se ut under de kommande åren. 

Frågan som BP:s VD Bob Dudley ställde till sig själv när han presenterade rapporten var om dagens produktions- och konsumtionsnivåer av olja var långsiktigt hållbara och svaret var: 

"Inte för ögonblicket." 

P.g.a. ökad konsumtion, framför allt i tillväxtländerna, så beräknas koldioxidutsläppen att öka med 29% fram till 2035.

2./ EU:s omläggning av klimatpolitiken. EU har på ett föredömligt sätt implementerat olika instrument för att begränsa användningen av fossila bränslen inom EU.

Detta gjordes framför allt med hjälp av den s.k. 20-20-20-planen som introducerades 2008 och där målet är att reducera förbränningen av fossila bränslen med 20% framtill 2020 och samtidigt öka energieffektiviteten med 20%. 

20-20-20-planen är redan sjösatt och kommer förmodligen att fungera enligt planerna, men Klare oroar sig för det som händer därefter.

EU-kommissionen lade i januari i år fram ett förslag om hur klimatpolitiken kommer att se ut mellan 2020 och 2030. Innan förslaget kan bli verklighet måste det först ratifieras av EU-parlamentet vilket långt ifrån är givet.

Det som är slående med förslaget är att visserligen kommer EU-länderna förmodligen att enas om att dra ner utsläppen med 40% från 1990-års nivåer och ha 27% förnyelsebar energi, men den här begränsningen gäller hela EU och är inte bindande för de enskilda nationerna. 

Det här har kritiserats av flera olika debattörer och Klare undrar om det inte är för att de europeiska politikerna har börjat inse att en begränsning av koldioxidutsläppen kommer att skada den egna plånboken. 

Så även om världen har snurrat en del sedan 2008 och gjort nyttiga framsteg på vägen mot att dra ner på koldioxidutsläppen så förbränner världen fortfarande en ökande mängd fossila bränslen varje år.

Frågan som då inställer sig är om det inte finns något vi kan göra åt klimatförändringarna och då brukar konceptet med geoingenjörskonst komma fram. 

Den billigaste och bästa metoden verkar enligt Ekonomiprofessorn Martin Weitzman vid Harvard vara att helt enkelt släppa ut svaveldioxid i atmosfären. 

Detta behöver inte vara speciellt komplicerat och kan snabbt sänka de globala temperaturerna genom att helt enkelt reflektera bort solstrålningen. 

Weitzman varnar dock för att svaveldioxid inte gör något åt havsförsurningen och att dess effekter i mångt och mycket är otestade. 

Men när människan blir desperat om några hundra år vet man dock inte vad som kommer att hända.

Bloggat: Hans lilla gröna, Stockholmsinitiativet, Leffe45, 

Marknadskommentar - februari 2014

Grafisk Design: reflexions of red

För oss som är intresserade av utvecklingen inom råvarusektorn så erbjöd den här veckan ganska mycket matnyttigt.

Den här veckan såg vi att dollarn försvagades tack vare sämre arbetslöshetssiffror än förväntat i USA. 

Detta ledde till att förväntningarna bland marknadsaktörerna om fortsatta stödköp ökade och därmed sjönk dollarn. 

Med den svagare dollarn såg vi att råvaror köptes en masse av bl. a. Hedgefonder som kommer in med lånade pengar och låter sina algoritmer styra tradingen.

Generellt sett så är marknaderna styrda av hedgefonder som låter sina datorer styra vilket håll marknaden skall röra sig på.

Foto: Flickr-användare Anthony Rue

Det är i det närmaste omöjligt, och dessutom onödigt, att komma på en berättelse som stämmer överens med marknadsrörelserna. 

Däremot är det viktigt att titta på grafikerna för att skaffa sig en idé om i vilken riktning marknaden är på väg.

Grafisk Design: FreeStockCharts.com

Råolja: Brentoljan var på väg över 110 USD dock utan att lyckas stanna däröver. Vi får se om det lyckas nästa vecka.

Det är verkligt intressant att se hur oljan stiger i pris utan att den underliggande ekonomin gör speciellt bra ifrån sig.

Priset på Brentolja har dessutom kunnat falla ihop inte mindre än fyra gånger på två år utan att göra det.

Snart bryter Brentoljan den laterala trendlinjen som har fungerat som motstånd eller resistans. 

Vad kommer högre oljepriser att göra för ekonomin?

Grafisk Design: FreeStockCharts.com

Mjuka råvaror: Med mjuka råvaror menar jag allt som rör jordbruksprodukter från bomull till grisar. 

Den ETF som speglar de mjuka råvarorna bäst är DBA som bröt ut ur sin nedåtgående trend den här veckan. 

Grafisk Design: FreeStockCharts.com

Guld: Trenden i marknaden är fortfarande på väg ner även om guldet har försökt att gå upp nu i år.

Den indikator jag använder för att få en idé om vilket håll marknaden är på väg är DMI, eller Directional Movement Indicator.

Den här två komponenter, en röd och en grön. Om marknaden är på väg upp så är den gröna komponenten över den röda och vice versa om marknaden är på väg ner.

Fortfarande är den röda över den gröna vilket indikerar att uppgångar kommer att bli sålda.

Därför är jag skeptisk till alla dem som är överdrivet optimistiska vad det rör guld intill dess att vi ser ett klart trendbrott.

Däremot är det självklart intressant att se hur guldet nu har brutit ut ur den nedåtgående trend som har hållit i sig sedan 2012.

Grafisk Design: FreeStockCharts.com

Dollarn: En av anledningarna till att jag inte tror så mycket på guldet är att dollarn ser ut att gå högre. 

Den här veckan var förvissa en röd vecka, men det kommer inte att vara så alltid. 

Det här kommer speciellt att bli påtagligt när den amerikanska centralbanken börjar trappa ner ordentligt på stödköpen.

Ur ett tekniskt perspektiv ser man bara att dollarn är på väg sidledes, men detta kan ändras fort om några månader med kraftigt minskade stödköp. 

Vi får se!

Är riksbanken schizofren?

 Foto: Flickr-användare Nik Clark

När Riksbankens försöker tala ned bostadspriserna så tror de att de har att göra med en motor medan de i själva verket leker med en kärnreaktor.

Så här sa Förste vice riksbankschef Kerstin af Jochnick i går angående svenska folkets skuldsättning:

Vi har ju sett det från andra länder som har haft så här hög skuldsättning att när man har fått en liten kraftigare nedgång i bostadspriserna så har detta spillt över på hushållen. Hushållen har börjat spara mer och konsumera mindre. När hushållen konsumerar mindre så får man i sin tur effekter på den reala ekonomin, tillväxten minskar och arbetslösheten ökar.

Så som det är nu så försöker Riksbanken snacka ner priserna samtidigt som de stampar gasen i botten genom att hålla räntorna rekordlåga. Det måste finnas fler än jag som ser det ambivalenta, ja närmast schizofrena, i deras handlingar.

Om Riksbanken nu tycker att hushållens skuldsättning är ett så stort problem så borde de ta ansvar för problemet och aggressivt höja räntan.

Det är tydligt från Kerstin af Jochniks kommentarer att de ser att både bubblan och riskerna finns. De vill däremot inte göra något åt det. 

Bostadspriser contra medelinkomst

Normalt sett så följer bostadspriserna medelinkomsten ganska väl. I normala fall brukar huspriserna vara 2,5 x hushållens samlade årsinkomster. Vi är nu uppe i 3,3 x för riket som helhet.

Den här situationen är så klart ännu värre i storstäderna. Om vi tar centrala Stockholm som exempel så ökade medellönerna mellan 2010 och 2012 (det sista året som det finns bra statistik för) med 4%. 

I samma tidsperiod ökade bostadsrättspriserna med 10,5% (och enbart förra året steg priserna med 11,7%.) 

Från grafen ses att det inte var förrän i början av 2013 som priserna på allvar tappade kontakten med verkligheten. Prisuppgången sammanföll med Riksbankens räntesänkning till 1,0% i december 2012 som de sedan har behållit under hela 2013 och fram till nu i februari 2014.

Om vi däremot tittar på statistiken i ett kortare tidsperspektiv så ser vi att uppgången har stannat av. I det här fallet har jag plottat prisutvecklingen sedan augusti förra året och det som är slående är att priserna knappt har ökat alls.

Vi har naturligtvis sett sådana här stagnerande rörelser tidigare för att sedan bara se marknaden stiga ytterligare. Däremot är det kanske ett tecken på att marknadsaktörerna förväntar sig ännu mer i form av lättvindig penningpolitik av Riksbanken. Detta blir dock svårt att förena med rekordlåga räntor och stramare global penningpolitik.

Så även om Riksbanken inte vill skrämma marknaderna till några konstigheter så kan det vara som så att deras ömma händer nu är på väg att tappa kontrollen.

Bevare oss väl!

Grafisk Design: reflexions of red