Iran, Ryssland och geopolitik

Ett intressant telegram på The American Spectator talade i veckan om för oss att Ryssland nyligen skrev under ett kontrakt som rör exploatering av det Iranska gasfältet Södra Pars. Den här uppgörelsen följer samma mönster som 2004 då blev det känt att Kina har skrivit ett liknande kontrakt med Iranierna rörande det enorma gasfältet Jadavaran.

Det hela rör sig naturligtvis om inflytande om vem som skall ha kontrollen över de enorma oljerikedomarna som finns i Iran och Mellanöstern. Hela det här området som Zbigniew Brzezinskij kallar "Det stora schackbrädet" är väldigt viktigt ur ett geopolitiskt perspektiv. Det handlar inte så mycket om att lägga beslag på fyndigheterna för egen hand som att kunna kontrollera vem som ska få tillgång till dem. Den som kontrollerar oljekranen kontrollerar också världen. I det här perspektivet är både Ryssland och Kina lika goda kålsupare som USA som fram till nu har haft hegemoni i att kontrollera utförseln av petroleum från Persiska Viken, och faktiskt också delat med sig frikostigt till sina Europeiska allierade. EU som själv inte har någon militär styrka att tala om har i det här sammanhanget åkt snålskjuts på Amerika och amerikanska intressen har i mångt och mycket också blivit europeiska intressen.

Eftersom de politiska vägarna för Bush-administrationen att attackera Iran numera tycks blockerade verkar det som om både Kina och Ryssland ser att chanserna till ökat inflytande i området är större än någonsin. Snacket om kärnvapen är och har alltid varit en skimär. Om världen kan tåla ett kärnvapenbestyckat Pakistan klarar vi också av att hantera ett nukleärt Iran. Det rör sig först och främst om vilken värld vi vill ha i framtiden och frågan är då på vems sida vi vill stå i en sådan multipolär värld: Ett fascistiskt Ryssland, ett psykotiskt Kina eller ett demokratiskt och frihetsälskande USA? För mig är valet ganska lätt.

Ilan Bermans blogginlägg på The American Spectator:
http://www.spectator.org/blogger.asp?BlogID=9830

Telegrammet på China Daily som talar om Kinas avtal med Iran 2004:
http://www.chinadaily.com.cn/english/doc/2004-10/31/content_387140.htm

Tyskland, Frankrike och Storbritannien

Jag kommer att ge mig ut på en kortare europeisk turné och bloggandet kommer att ligga nere ett par dagar. Jag räknar dock med att vara tillbaka i slutet på veckan.

Petrodollar

Jag har skrivit om det här tidigare, men eftersom problemen fortsätter är det på sin plats att skriva om det igen. När USA under brinnande Vietnamkrig övergav dollarns koppling till guld, det som kallades Bretton Woods samarbetet, och införde en flytande valuta kopplades denna till petroleum. Denna övergång var inte någon given storhet utan det krävdes mycken övertalning av de oljeproducerande länderna i Mellanöstern att inte börja denominera oljan i en korg av valutor. I de oljeexporterande länderna växte dock missnöjet med den förda amerikanska politiken på bland annat penningområdet och man bestämde sig för att temporärt strypa tillförseln av petroleum till USA. Detta att OPEC-länderna var villiga att använda olja som ett vapen var något nytt i amerikansk politik och resultatet var långa köer på bensinmackarna, mångdubbling av bensinpriset och en inflation som kom att dra ner USA i en långvarig recession.

Till sist lyckades USA dock med konststycket att övertala OPEC-länderna att denominera oljan i dollar och den blev därefter världens reservvaluta och har så varit i mer än trettio år. Nu kan det tyckas att det inte spelar så stor roll i vilken valuta världen denominerar petroleum i, men ingenting kan vara mer felaktigt. Eftersom petroleum är en så pass viktig produkt som har med ett lands välstånd och överlevnad att göra är det i verkligheten så att den centralbank där oljan är denominerad i utan vidare kan öka penningmängden för att betala, och göra detta utan att det medför ett ökat inflationstryck. Detta fungerar precis därför att oljan är så viktig och att i stort sett alla länder i världen behöver den. Om Sverige exempelvis ska köpa olja av Norge så kan vi inte bara använda våra egna valutor utan vi måste ta omvägen över den amerikanska centralbanken som i sin tur naturligtvis drar nytta av situationen och ställer medel till rådighet i utbyte mot norska och svenska kronor. På liknande sätt har USA:s centralbank kunnat trycka oändliga mängder "pengar" för att finansiera sitt budgetunderskott och samtidigt skydda sig mot inflation.

Detta har fungerat väl i trettio års tid, men systemet är nu på väg att bryta samman. Det finns naturligtvis inte bara ett skäl till detta utan är som så ofta en kombination av faktorer. Ett av skälen är att den finansiella oron har medfört en ökad risk för en recession i USA. Detta har satt Federal Reserve och Ben Bernanke i den obehagliga situtionen att välja mellan högre och lägre styrränta i ett läge där energipriserna eskalerar och följaktligen leder till ökat inflationstryck. Enkelt uttryckt kan man säga att en högre styrränta medför att fler människor sparar i obligationer vilket i sin tur stärker valutan och tvärsom en lägre styrränta medför mindre sparande i obligationer vilket följaktligen leder till en svagare valuta. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve ser i nuläget ut att prioritera en lägre styrränta vilket obönhörligen leder till en svagare dollar. En svagare dollar medför dock ökad press från de oljeexporterande länderna att denominera petroleum i andra valutor än just dollar, och USA:s unika kapacitet att kunna finansiera hela sin enorma konsumtion bara genom att öka penningmängden är på väg att försvinna. USA:s särställning i världsekonomin är på väg mot sitt slut och nästa president kommer att se att en ökad budgetdisciplin blir nödvändig. Om amerikanerna är redo återstår att se.

Min egen sammanfattning:
http://reflexions-of-red.blogspot.com/2007/11/intervju-med-william-clarke.html

William Clarkes (enligt honom själv) ödmjuka websida:
http://www.petrodollarwarfare.com/

Lars-Georg Bergkvist skriver i Svenska Dagbladet:
http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_125283.e24

Dagens citat

Martin Aagård skriver så här i Svenska Dagbladet:

"...en programledare i Göteborgsprogrammet Kvällspasset ville legalisera marijuana i fredags kväll. Sen drog man en ordvits och spelade hiphop. Jag har visserligen bott i Göteborg i ett år, men ibland tror jag ändå att stan inte finns på riktigt. Att Göteborg bara är ett skämt som någonstans gick för långt."

Oppositionens problem

Per T. Ohlsson i Sydsvenskan sätter återigen sakerna i sitt sammanhang:

http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article284118.ece

Ryssland, Tyskland och Sverige

I dagens SvD finns ett långt reportage om den rysk-tyska gasledningen. Det är intressant skrivet och tar upp ytterligare en dimension av det som jag berörde i gårdagens postering. Företaget som skall bygga gasledningen, Nord-Stream, vd är den före detta tyske förbundskanslern, Gerhard Schröder. Denne operettpolitiker (som Frankfurter Allgemeine Zeitung träffande kallade honom vid ett tillfälle) är en utstuderad maktspelare som vet exakt hur en slipsten skall dras. Han verkar att ha resonerat så här: "Om vi bara ger pengar till upprustning av hamnen i Slite på Gotland kan vi säkert få lokalopinionen med oss, och det blir svårare för svenskarna att säga nej". Här uppmanar jag ytterligare en gång svenska politiker att inte gå i fällan. Sverige intressen är viktigare än så.

Lena Hennels intervju med Gerd:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_650533.svd

Den ryska björnen sover lätt

Thomas Gür skriver på ledarsidan i dagens SvD om den svenska regeringens handfallenhet när det gäller den rysk-tyska gasledningen genom Östersjön. Jag citerar:

”Vad innebär det till exempel för det politiska läget runt Östersjön att Ryssland äger och driver en transportlinje för en strategisk råvara, att Moskva har sagt att dess Östersjömarin kommer att spela en viktig roll i skyddet av denna ledning, att ledande stater i EU blir beroende av Moskva för sin energiförsörjning, att gasledningen medför ett närmande mellan Moskva och Berlin och att frågan redan nu håller på att splittra EU-länderna i området i två läger?”

Rysslands agerande är djupt oroande. Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds Universitet, har i Expressen varnat för att landet är på väg att bli en fascistisk diktatur. Ryssland betraktar i likhet med USA energiråvaror som sitt viktigaste säkerhetsintresse, och dess militär kan mer eller mindre betraktas som en skyddsverksamhet för dess infrastruktur på energiområdet. Det betyder enkelt uttryckt att de är beredda att använda militära medel för behålla kontrollen av olje- och gasledningar. Hela deras agerande gentemot exempelvis republikerna i Centralasien måste ses i ljuset av detta.

Inom EU finns det dessvärre ingen gemensam politik på energiområdet, något som på sikt måste till om vi skall kunna ha någonting att säga emot när Ryssland alltmer använder energin som påtryckningsmedel. Det finns tyvärr en enorm naivitet gentemot Ryssland inom de Europeiska och i synnerhet den nuvarande svenska regeringen. Försvarsminister Odenbergs avgång i augusti har ytterligare försvagat de balanserande krafterna och regeringens krumbukter med miljöprövning av gasledningen är bara det senaste i raden av undfallanden som påminner mer om Chamberlains tal om ”Fred i vår tid” än om Churchill.

Den svenska regeringen kan inte stå handfallna när den ryska björnen är på väg att vakna och svenska intressen måste bevakas. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att problemen försvinner. Historien har lärt oss att det gör de väldigt sällan.

Thomas Gürs ledarkrönika i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_649063.svd

Kristian Gerners debattartikel i Expressen:

http://www.expressen.se/1.479398