Volkswagen och elbilar

 Grafik: Coquilles

Den här veckan tänkte jag tala om Volkswagen-skandalen och dess kanske oväntade konsekvenser för elbils-marknaden.

I ett intressant inlägg på Quartz skriver Steve LeVine om Volkswagen-skandalen som briserade förra veckan och hur den kan leda till förändringar i bilfirmornas strategier att sälja elbilar.

Som jag har skrivit om tidigare så är världen fortfarande väldigt beroende av fossila bränslen och takten på omställningen till ett hållbart transportsystem är för långsam för att kunna fördröja oljetoppen nämnvärt.

De flesta bilmärken är däremot medvetna om att den kommer och just nu sker en snabb utveckling av batteritekniken för att tillåta att elbilar kan rulla med en räckvidd av de magiska 300 km som industrin siktar på.

Alla stora bilmärken från BMW och Mercedez till GM och Jaguar håller på att utveckla elbilar i olika prisklasser som – vilket tanken är – ska börja rulla på våra gator redan om fem år.

Även Apple har gett sig in i leken och har sagt att de ska ha en elbil på marknaden 2019.

Grejen är att den här tävlingen även kommer att gynna de små elbilstillverkarna som Elon Musks Tesla eftersom deras försäljningsstrategi bygger på att inte vara ensamma på marknaden.

För att elbilen verkligen ska kunna vinna mark så måste det finnas flera olika tekniska lösningar att välja på för konsumenten.

Det här för oss då tillbaka till Volkswagen-skandalen och dess möjliga konsekvenser.

LeVine skriver att en av de viktigaste konsekvenserna skulle kunna vara att VW ger sig in i racet med ännu större energi och subventionerar sina elbilar med vinster från vanliga förbränningsmotorsbilar.

Hur som helst så kommer bilmarknaden säkert inte att se likadan ut om tio år som den gör nu.

Slutsats:

I det här inlägget har jag talat om hur Volkswagen-skandalen på ett oväntat sätt kan leda till ändrade strategier mot att utveckla och marknadsföra elbilar.

Om du har läst ända hit och gillat det du har läst så råder jag dig att ladda ner min pdf ”Min tre favorit guldgruvor”. Du kan göra det här.

  

Konstgjorda öar

Bild: Flickr-användare Joe Jones

I dag tänkte jag tala om Kinas bygge av landningsbanor på det som kan karaktäriseras som nybyggda öar i Sydkinesiska havet.

Det var tidningen New York Times som i våras avslöjade att några atoller vid Spratly-öarna höll på att fyllas ut och privata satellitbilder har senare visat att öarna dessutom bebyggs med kilometerlånga landningsbanor.

Privata satellitbilder visar dessutom att kineserna håller på att bygga djuphamnar på atollerna för att expandera sin militära närvaro i området.

Senator John McCain har som väntat varit ute och sagt att USA bör skicka in örlogsfartyg för att visa kineserna att det här tolereras inte av USA något som hittills har fått ett svalt mottagande i Washington.

Frågan är då vad det här betyder för maktbalansen mellan Kina och USA är naturligtvis det viktiga i sammanhanget och jag får ärligt säga att jag inte vet.

Å ena sidan så är Kina ju en stormakt på uppåtgående medan USA envetet håller fast vid sin militära styrka - speciellt på haven - och amerikanerna har gjort klart för kineserna att de inte tänker tolerera att Kina tar deras roll. 

Samtidigt är ju opinionen i andra länder i området tydligt på USA:s sida eftersom de vet att alternativet är att leva under den kinesiska stöveln - något som de här länderna hatar värre än pesten.

Det verkar som att samtidigt som amerikanernas inflytande blir mindre här i världen så växer skurkstaternas (bl. a. Kinas) inflytande på amerikanernas bekostnad.

Jag tror att vi i framtiden kommer att tycka att det var skönt när vi hade amerikanerna att falla tillbaka på.

Om du nu har läst ända hit och vill veta mer om mig som skriver och framför allt läsa fler artiklar så kolla in min engelskspråkiga site ljnissen.com 

 
 




  

Penningpolitik à la Zimbabwe

Grafisk design: Coquilles

Den här veckan var Paul Krugman i Japan, och han skrev om det i sin tisdags-kolumn. Jag citerar:

När allt kommer omkring så låter det oansvarigt att trycka pengar för att betala för grejer, därför att det är det under normala omständigheter. Det spelar ingen roll hur många gånger några av oss förklararar att det här inte är normala tider, att i en deflationär depression så är konventionell skattepolitik vansinnig och väldigt få politiker är villiga att sticka ut hakan och bryta med konventionerna.

Det här är anmärkningsvärt. En Nobelpris-vinnande krönikör på New York Times pläderar nu öppet för en penningpolitik som i Zimbabwe på 00-talet eller i Tyskland under 20-talet. 

Det är ju inte så att det här aldrig har provats förut. Det har provats, flera gånger och alltid med samma katastrofala resultat. 

Krugman skulle nog inte ha skrivit så om han inte hade haft vinden i ryggen och känt att opinionen var på väg att vända. 

Det verkar nu som att världen börjar förbereda sig på den sista fasen i det som Doug Noland kallar för "de suveräna staternas finansbubbla".

Undrar jag hur diskussionerna går i korridorerna på bankerna i New York, London, Frankfurt och Stockholm för ögonblicket.

Om du nu har läst ända hit så skulle det verkligen glädja mig om du ville dela det här inlägget på sociala media. 

Du kan göra det på knapparna här nedan.

Vad driver Kinas ledare?

Grafisk design: Coquilles

I dag tänkte jag prata om Kinas militära uppgång och dess konsekvenser för regionen som helhet.

I går nåddes vi av nyheten att kinesiska örlogsfartyg hade setts i Behrings sund mellan Alaska och Ryssland. 

Anledningen till att de gjorde just nu hade förmodligen att göra med att President Obama samtidigt hade ett möte i Alaska och att kineserna då betraktade ögonblicket som ovärderligt att samtidigt visa att man är en makt att räkna med även i Arktis.

Det här är bara det senaste i en lång rad maktdemonstrationer från den kinesiska militären som i förlängningen mycket väl kan utveckla sig till regelrätta stridigheter med andra länder i Kinas närområde.

Faran ligger inte i de fem örlogsfartygen i Behrings sund utan i hur Kina agerar i förhållande till de territoriella dispyter man har andra länder i Sydkinesiska sjön, bl. a. Japan, Filippinerna och Vietnam.

Försvarstidskriften IHS Jane’s publicerade förra året bilder som visade att Kineserna håller på att bygga nya öar där det förr bara fanns atoller och att dessa öar även kan komma att användas som flygbaser.

Det normala hade varit att ta de här konflikterna till internationella domstolar för att avgöra vem som har rätt och vem som har fel, men så agerar inte Kina.

I stället säger man att konflikterna är något de internationella domstolarna inte har med att göra och de vägrar att ta sakerna dit.

Den kinesiska arrogansen är häpnadsväckande. I en rapport i New York Times från april står det att dåvarande utrikesministern Hillary Clinton hade tagit upp ämnet med kineserna på ett möte i Vietnam 2010, och den kinesiske utrikesministern hade bara svarat att ”Kina är ett stort land.”

Kinas uppgång kan mycket väl också bli deras upplösning om de inte lugnar ner sig.

Om du nu har läst ända hit och vill veta mer om mig som skriver och framför allt läsa fler artiklar så kolla in min engelskspråkiga site ljnissen.com