Biobränslen

Foto: Flickr-användare Wes Agresta/Argonne National Laboratory

Forskare vid Cockrell School of Engineering i Austin/Texas har kommit på ett nytt sätt att få jästceller att producera lipider som kan användas till biobränslen.

Biobränslen är ett område där det bedrivs omfattande forskning världen över och där Sverige ligger långt framme. 

En av de mest lovande områdena är biobränslen från jästceller.

En ny upptäckt, där man använder genmodifierade jästsvampar, kan vara svaret på hur man kan få biobränslen från sockerarter.

Eftersom jästcellerna normalt växer på glukos kallar forskarna det nya biobränslet för "en förnyelsebar råolja". 

Processen, som publiceras i tidsskriften Nature Communications, har den högsta procentuella andelen oljor och fetter alstrade under en process som kallas fermentering. 

(För er som inte är mikrobiologer så är detta när organiskt material blir ombildat till bl. a. alkohol och fetter genom ofullständig oxidation med hjälp av en katalysator.)

Forskarna i Texas kunde ombilda så mycket som 90% av cellmassan till lipider och dessa lipider kan sedan användas till att göra biodiesel.

För att sätta det här i ett större sammanhang så har forskarna nu kommit upp i koncentrationer som liknar de som används i flera industriella biokemiska reaktioner. De bildade lipiderna kan exempelvis användas för att driva en bil.

Jäststammen som forskarna har använt kallas Yarrowia Lipolytica och de har lyckats förändra genomet på ett sådant sätt att de kan framställa lipider direkt från sockerarter.

Metoden öppnar för helt nya ingångsvägar till att framställa biobränslen eftersom gängse metoder är väldigt ineffektiva och det krävs nästan lika mycket energi att odla växterna som man får ut genom processen.  

Det nya biobränslet är likvärdigt med biobränsle från sojabönor, men med fördelen att jästceller kan växa var som helst och inte heller konkurrerar med värdefull odlingsmark. 

Jästcellerna växer dessutom betydligt snabbare än sojabönor.

Nu gäller det förstås att vara skeptisk, men om det här kan användas kommersiellt så är upptäckten ytterligare ett steg bort från vårt ohälsosamma beroende av olja.

Läs mer om studien här.

Länkar:

IT- och energiminister Anna-Karin Hatt skriver om en fossiloberoende fordonsflotta.

Cornucopia? skriver om Arlanda flygplats planer för biobränslen.

Röda Malmö om Daniel Tanuros bok Grön kapitalism.

Energinytt om forskning om biobränslen i Piteå.

Brachyura gör årsbokslut för 2013.

Har råvarusektorn bottnat?

Foto: Flickr-användare Tanya Hart

När jag gick igenom de olika graferna nu i helgen så slog det mig att hyggligt många gruvbolag ser ut att ha nått botten - även om metallerna själva fortfarande rör sig djupt nere i källarvalven. 

Så jag börjar undra om det faktiskt inte är gruvbolagen - och nu talar jag inte bara om guldgruvorna utan om hela resurssektorn- som kommer att dra upp metallpriserna senare i år.

Ett exempel är den kanadensiska uranproducenten Cameco:

Grafik: FreeStockCharts.com

Samtidigt som uranpriserna själva inte har rört sig uppåt. Spotpriset för uran var i förra vecka 35 USD per pund - det lägsta sedan 2006. 

Ett annat exempel är platina/palladium-producenten Stillwater som har brutit ut ur sin resistenszon:

Grafik: FreeStockCharts.com

Medan platinum själv rör sig i botten av den tradingvimpel det har befunnit sig i sedan 2008 (även om det de senaste dagarna har rört sig över 50 dagsgenomsnittet):

Grafik: FreeStockCharts.com

Det sista exemplet jag ger är guldbaggeindexet, HUI, som verkar ha bottnat omkring 190 punkter och nu handlas vid 217 punkter:

Grafik: FreeStockCharts.com

Samtidigt som guldpriserna själva fortfarande ser ut att röra sig neråt (även om guldet tog sig 50 dagsgenomsnittet nu i veckan):

Grafik: FreeStockcharts.com

Det är naturligtvis för tidigt att säga med säkerhet, men jag tror att vi har sett botten för guld, silver och råvarusektorn som helhet. 

Så håll ett öga på de olika priserna.

Är eurokrisen över?

Foto: Flickr-användare Images Money

Sedan eurokrisen började i december 2009 med att kreditvärderingsinstitutet Fitch sänkte Greklands betyg från A- till BBB+ har det gått mer än fyra år. Flera gånger har marknadsanalytiker, inklusive mig, trott att euron skulle bryta samman, utan att den har gjort det. 

Det som har räddat euron har varit Mario Draghi, chefen för den Europeiska Centralbankens, ord i juli 2012 om att ECB stod redo att monetärisera, eller köpa upp, den grekiska, spanska, portugisiska och italienska skulden ifall nödvändigt. Sedan dess har räntenivåerna på de här statsobligationerna sjunkit stadigt.

Att räntenivåerna sjunker är i och för sig bra, men det har inte räckt för att få ordning på ekonomin. Det totala euroområdet har närmast befunnit sig i en depression de senaste åren där produktiviteten stadigt har sjunkit och arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå. 

Dessutom verkar det som att området flirtar med deflation. De senaste siffrorna från ECB visar att kärninflationen, där energi och mat är borttagna, bara var 0,7% i december. Detta borde få ECB-cheferna att oroa sig ty deflation är ett dubbelt problem som dels: 1./ Gör att folk håller tillbaka på inköpen, eftersom de vet att det de köper i år kommer att vara billigare nästa år, och 2./ Gör att de som sitter på stora skulder får det svårare att minska sina skulder. D.v.s. det blir dyrare att vara skuldsatt.

Till skillnad från eurozonen så går de svenska, brittiska, amerikanska, schweiziska och japanska ekonomierna betydligt bättre. Den gängse förklaringen till detta är att dessa länder har oberoende centralbanker som har gått in och lättat på penningpolitiken när det har behövts. I eurozonen har detta inte varit fallet. Motståndet har framför allt kommit från Tyskland och Nederländerna som långt före euron kom till världen var vana vid att bedriva stram penningpolitik.

Så blir då ECB tvungna att lätta på penningpolitiken genom att stödköpa de krisdrabbade ländernas statsobligationer eller kommer Tyskland att sätta sig på tvären? Här är meningarna delade. En som svarar Ja på frågan är kommentatorn John Rubino som driver webbsidan DollarCollapse.com. Han menar att trycket från omvärlden att sänka valutan kommer att bli så stort att Mario Draghi inte längre kommer att kunna stå emot. 

Förklaringen måste ses i ljuset av Jim Rickards bok Valutakrig, där han noggrannt går igenom de olika ländernas vilja att ha en svagare valuta och hur denna vilja till sist har lett till ett regelrätt valutakrig där det hela tiden gäller att den svagaste valutan och den som låter sin valuta förstärkas är förlorare. Det finns naturligtvis fördelar med att ha en svagare valuta. Exporten blir billigare men nackdelarna är att importerna blir dyrare (tänk petroleum).

En som svarar Nej på frågan ovan är Financial Times krönikör Wolfgang Münchau. Han menar att Tyskland aldrig kommer att gå med på att dela det finansiella ansvaret för länderna i Sydeuropa. Politikernas vilja att lösa problemen har konsekvent genom hela krisen varit för liten. Som exempel på detta lyfter han fram EU:s bankakut som beslutades strax före jul förra året. Münchau hävdar att Bankakuten, som den är konstruerad, inte kommer att fungera och EU-beslutet var till stor del dikterat av Tyskland.

Även om bankerna har utestående tillgångar på 3 biljoner euro så kommer Bankakutens löpande kassa bara att vara på 55 miljarder euro. Münchau hävdar då att euron inte kommer att kunna stå emot de smällar som obevekligen väntar.

Så räkna inte med att Tyskland kommer att rädda europrojektet! 

Post Scriptum: Anledningen till att de europeiska bankerna är ett problem är att det i stor utsträckning har varit de som har köpt de olika ländernas statsobligationer. Eftersom bankverksamhet nu är en verksamhet med väldigt hög grad av belåning - vissa europeiska banker har varit och är belånade upp till femtio eller sextio gånger. När räntan då stiger, och priset på obligationerna sjunker, så försvinner bankernas egna kapital väldigt fort och de blir tvungna att vända sig till de nationella kassorna för att kunna hålla sig flytande. Det var exempelvis vad som hände med de irländska bankerna 2010. Irland blev tvunget att söka hjälp från EU, ECB och IMF när staten själv inte kunde finansiera bankerna.

Ädelmetaller 2014

Foto: Flickr-användare Eric Golub

En av de mest framgångsrika råvaruhandlarna som finns är Dan Norcini. Han brukar dela med sig friskt av sina kunskaper om vad som har hänt och vad som är på väg att hända på guld och silvermarknaderna på KingWorld News och det är slående hur ofta han har rätt.

Speciellt är det något som jag sätter värde på nu när guldet har förlorat i värde från dryga 1900 dollar per uns i september 2011 till knappa 1250 dollar per uns nu i januari 2014. Dan säger att nedgången kommer från deflationära krafter som drar ner värdet på allt utom pengar som i sin tur bara ökar i värde.

Dans tes är annars att de korta uppgångar vi har sett för guld och silver de senaste sex månaderna har varit drivna av likvidering av blankade kontrakt en masse, s.k. short squeezes. Det som är bra med dessa är att när de sätter in så kan de flytta priset väldigt mycket på kort tid. Mindre bra är att de sällan är bränsle för långvariga rörelser på marknaden utan effekterna ebbar ut lika fort som de har startat.

Bl. a . trodde han att den ökning vi har sett från 1180 dollar till 1245 dollar på bara en vecka har drivits av hedgefonder. Dessa blev tvungna att likvidera sina blankningskontrakt i går när de amerikanska arbetslöshetssiffrorna var sämre än väntat. Siffrorna ledde till spekulation om att den amerikanska centralbanken skulle vara mindre benägen att dra ner på stödköpen av obligationer - något som tolkades som positivt för ett högre guldpris.

Därför är Dan nu försiktig med att förutspå ökade ädelmetallpriser. Tvärtom säger han att de som tror på stigande guldpriser (det finns faktiskt några kvar) måste bevisa att guldet kan ta sig igenom den motståndszon som finns vid 1255 – 1260 dollar tidigt i nästa vecka.

Hur som helst så är Dan värd att följa!

Tjäna pengar på marijuana.

Foto: Flickr-användare Flores y plantas

Hur kan man tjäna pengar på staten Colorados legalisering av marijuana?

Financial Times har en sektion i tidningen som omhandlar olika företagsnyheter, The Lex Column. Det framgår inte av artiklarna vem som står bakom, men journalisterna bakom brukar ha bra koll på vad som händer och har också siffrorna rätt när det handlar om värderingar. 

I veckan blev Colorado så den första delstaten i USA att tillåta cannabis för eget personligt bruk. De som står bakom Lex-kolumnen började då spekulera i vilket som var det bästa sättet att investera i legaliseringen.

Det de kom fram till var att det förmodligen var osäkert att investera i den begynnande cannabisindustrin, men att de gärna ville investera i obligationer som var baserade på skatteintäkterna som cannabisförsäljningen skulle medföra.

25 procents extraskatt

Staten Colorado lägger nämligen på en skatt på 25 procent utöver den vanliga 3 procentiga försäljningsskatten på all försäljning av marijuana för eget bruk. Ett uns cannabis, vilket är den största mängden man kan köpa, kostar därmed i runda slängar 200 dollar.

Eftersom USA nu har ett system med särskilda regionala obligationer, s.k. municipal bonds, så verkar det heller inte omöjligt att kunna skapa dessa obligationer. 

Självklart är alla investeringar förknippade med risk. När staden Detroit ställde in betalningarna förra året så var det just obligationer av typen municipal bonds som staden inte längre kunde möta. Den risken verkar dock väldigt avlägsen för staten Colorado.

Så låt de där roliga papprena gå runt!