Kinas subventioner

Så gick det då inte längre. Kinas ledare gick idag ut och sa att man kommer att sänka subventionerna på bensin och dieselolja. Som vanligt när Kina ändrar sin politik så gör man det i väldigt små steg så priset kommer att höjas med 1000 yuan per ton (vilket enligt mina beräkningar bör vara ungefär 1 kr litern).

Samtidigt nås vi av nyheten att Kinas dieselimport uppgick till 5,1 miljoner fat i maj vilket är 34 gånger mer än i maj förra året, och importen i juni beräknas att bli 7,7 miljoner fat. Med sådana siffror så är det inte så konstigt att Kinas ledare minskar på subventionerna och följer länder som Indien, Indonesien och Malaysia. Räkna dock med att priset kommer att fortsätta vara subventionerat allra minst fram till OS.

Artikeln på Bloomberg:
http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601087&sid=aDLpCEXUL75M&refer=home

ASPO-USA:s nyhetsbrev Peak Oil Review om Kinas dieselimport:
http://www.aspo-usa.com/index.php?option=com_content&task=blogsection&id=5&Itemid=45


Mr. Mekong på bloggen Om spelbörsen och dess möjligheter sammanfattar problemet:
http://mrmekong.blogspot.com/2008/06/oljekrisen.html


Maggie på bloggen The Climate Scam tror inte på att Kinas efterfrågan styr oljepriset:
http://www.theclimatescam.se/2008/06/18/skyll-inte-oljepriset-pa-kina/

5 skäl att älska 14 kr bensin

På Foreign Policys websida finns det en lista på 5 skäl att älska de höga bensinpriserna:

1./ Folk åker mer kollektivt med de höga oljepriserna.

2./ Mindre andel feta eftersom cykelförsäljningen exploderar.

3./ Mindre olyckor med färre bilar och långtradare på vägarna.

4./Folk bosätter sig närmre jobbet och får på så sätt kortare pendlingsavstånd.

5./ Mer bränsle kommer från förnyelsebar energi än från oljetunnor i Mellanöstern.

Själv tror jag att den här nyvunna fascinationen snabbt går över. Det behövs bara ett par strejker på några av de strategiskt viktiga knutpunkterna och några tomma snabbköp för att folk ska börja längta tillbaka till den gamla goda tiden.

Artikeln:
http://www.foreignpolicy.com/story/cms.php?story_id=4333

Eurons framtid

En av mina domedagsbröder är The Daily Telegraphs internationelle affärsredaktör Ambrose Evans-Pritchard. Han är genuint pessimistisk om läget på de internationella finans och valutamarknaderna. I dagens upplaga skrev han exempelvis en artikel om hur The Royal Bank of Scotlands Bob Janjuah varnar för en börskrasch innan september. Intressantare än dessa profetior är det dock att läsa vad Evans-Pritchard har att säga om eurons framtid som nu står under press från alla håll och kanter. Skillnaden i ränta på 10-åriga statsobligationer inom euro-området, mellan Tyskland och Italien, är nu så mycket som 52 punkter vilket är nästan lika mycket som i mars då den italienska regeringen var tvungen att gå in med massiva stödåtgärder för rätta till problemen.


Bakgrunden till problemen är att länder som Italien och Grekland har enorma statsskulder (i Italiens fall närmare 130% av BNP) medan andra länder som Finland nästan inte har någon skuld alls. Ytterst är frågan om man verkligen kan ha en enhetlig valuta i länder med väldigt olika skattesystem. Så spänningarna mellan de italienska, spanska och grekiska politikerna och ECB:s chefer i Frankfurt är förutbestämda att bli stora. När Italiens nygamle premiärminister Silvio Berlusconi svors in ämbetet i maj sa han exempelvis att konjunkturen var så dålig "att det enda att göra är att be till gud". Flera andra sydeuropeiska politiker har uttryckt högljutt missnöje med euron som de inte tycker gagnar länderna. Det finns också rapporter som tyder på att vanliga tyskar nekar att ta emot eurosedlar som är tryckta i Italien.


Så hur kommer det att påverka finansmarknaderna om Italien, Grekland och Spanien bestämmer sig för att lämna eurosamarbetet? ECB:s chef Jean-Claude Trichet har sagt sig villig att höja räntan för att bekämpa inflationen - ECB:s konsumentprisindex uppgick till höga 3,7% i maj. Så min bedömning är att om ECB höjer räntan så kommer det att snabba på dollarns fall till priset av den europeiska stabiliteten och Tyskland kommer sedermera att återgå till D-marken. Det är dessutom intressant att se att skiljelinjen ligger mellan länderna i norr och länderna i söder-precis som i inbördeskriget i USA. Spänningarna stiger - det enda som krävs är en liten gnista för att starta ett inferno.

Ambrose Evans-Pritchard artiklar i The Daily Telegraph:
http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/06/16/bcnecb116.xml

http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/06/13/cneuro113.xml&CMP=ILC-mostviewedbox

http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/03/05/bcnitaly105.xml

http://www.telegraph.co.uk/money/main.jhtml?xml=/money/2008/06/18/cnrbs118.xml

Malcolm Moore skriver om Silvio Berlusconi:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/italy/1952815/Silvio-Berlusconi-Italy-needs-God

Anna Kinberg Batra skriver lyriskt om euron:
http://annakinbergbatra.blogspot.com/2008/06/euro-och-mnga-sorters-krlek.html

Stefan Karlsson skriver om möjligheten att ECB höjer räntan:
http://stefanmikarlsson.blogspot.com/2008/06/will-ecb-raise-interest-rates.html

Martin Olsvenne skriver på bloggen Den Liberala Misantropen:
http://liberalamisantropen.blogspot.com/2008/05/framtidens-penningpolitik.html

Markus Berensson skriver om ECB och Danmark på bloggen SKICK:
http://www.skick.se/2008/05/genibevakning-iv.html

Saudiarabiens möte

Efter gårdagens oljepris-rekord på 139,86$ så har Saudiarabien kallat till ett krismöte på Röda Havs-kusten nu i helgen uppger den tyska veckotidnigen Der Spiegel. Medverka på mötet kommer utöver ledarna för världens oljeexporterande länder även företrädare för den industrialiserade världen samt cheferna för ExxonMobil, Gazprom, Shell, Merril Lynch, Citigroup och Lehman Brothers.

Saudiarabien har länge varit i den lyckosamma ställningen att de har haft en reservproduktion på 5-10 miljoner fat olja. En kran som de har kunnat skruva av och på som de har velat och på så sätt styra priset. Nu ser det dock ut som om den ställningen är ett minne blott. Geologiska faktorer mer än något annat styr hur mycket olja som produceras i världen. Saudiarabien har naturligtvis inget intresse av att se världsekonomin gå i väggen p.g.a. de höga oljepriserna, vilket troligen skulle leda till reducerad efterfrågan och kraftigt fallande priser, så att de kallar till ett sådant möte är inte så konstigt. Frågan är bara vilka problem ett sådant möte avser att lösa. Världen producerar för närvarande 85 miljoner fat olja om dagen medan efterfrågan är 87. I en sådan miljö finns det bara en väg för priset att gå och det är uppåt.

I bakgrunden lurar dock USA:s intressen att hålla flödet av olja ut ur Persiska Viken intakt. USA har tidigare med all önskvärd tydlighet visat att de är beredda att skydda oljetransporterna med militärmakt om så krävs. En regelrätt invasion av Saudiarabien ligger kanske inte i korten, men det skulle inte förvåna om USA i en nära framtid nationaliserar oljemarknaden och gör den till en nationell angelägenhet så som Ryssland, Iran och Venezuela redan har gjort. För ett land som Sverige som importerar 100% av sin olja borde sådana hot få larmklockorna att ringa. Robert E. Ebel, ledare för energiprogrammet på tankesmedjan Center of Strategic and International Studies (CSIS), slog huvudet på spiken när han i en artikel i Mother Jones från 2003 konstaterade att:

Olja är riktigt viktigt. Militär makt, nationella finansdepartement och internationell politik är alla drivna av olja. Det är inte längre en råvara som kan köpas och säljas inom marknadens traditionella balans av utbud och efterfrågan. Olja är i stället omvandlat till ett medel till välstånd, nationell säkerhet och internationell makt.

Bernhard Zand skriver i den engelska versionen av Der Spiegel:
http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,560215,00.html

Robert Dreyfuss artikel i Mother Jones om bl. a. Robert E. Ebel:
http://www.motherjones.com/news/feature/2003/03/ma_273_01.html

Carl Bildt skriver mer om CSIS:
http://carlbildt.wordpress.com/2008/06/05/hetsigt-i-washington/

Bloggaren Globala Tider skriver mer om Saudiarabien:
http://www.globalatider.nu/borsen/oljiepriset-i-fokus

Liksom Rospinglan:
http://rospinglan.blogg.se/2008/june/fanupptackte-just.html

och Merith Wager:
http://meritwager.wordpress.com/2008/06/15/saudiarabien-17000-kronor-for-tva-dagars-lararjobb/

Matkrisen

I början av juni träffades FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom för att diskutera vår tids livsmedelskris. Mötet överskuggades av att obskyra figurer som Zimbabwes ledare Mugabe och Irans Ahmadinejad var inbjudna och resultatet blev ett urvattnat gemensamt uttalande. Roten till matproblemet är naturligtvis de stigande konstgödselpriserna som är tillverkat av naturgas, och med de höga olje- och naturgaspriserna följer andra råvaror som ris, vete och majs. I förlängningen är frågan hur vi ska klara av att föda 6,5 miljarder människor här på jorden med minskande resurser. Situationen är dessutom förvärrad av att den växande medelklassen i Kina och Indien snabbt vänjer sig vid en mathållning som innehåller alltmer protein.

Betänk följande: Det krävs 2,25 kg spannmål för att producera 1 kg kycklingkött, 3,35 kg spannmål för att producera 1 kg fläskkött och 10 kg spannmål för att producera 1 kg nötkött.
Eftersom den huvudsakliga födan för nötkreatur utgörs av majs, och så mycket som 30% av majsproduktionen i USA går till etanolproduktion, är det inte så konstigt att vi ser ökande majspriser. Med översvämmningar i hela mellanvästern gick majspriset idag upp till rekordnivåer.

Det finns dessutom en annan aspekt av matkrisen vilket är att ätandet för en stor del av befolkningen i vår del av världen har negativa psykologiska och medicinska följder. Det är ett ödets ironi att befolkningsandelen som lever på mindre än 2 dollar om dagen blir hårdast drabbad av de skenade råvarupriserna, medan vår diet inte bara leder till övervikt och diabetes utan även till psykologiska problem.

Den brittiske ekonomen Thomas Malthus introducerade på 1800-talet konceptet om att världens befolkning vid en given tidpunkt skulle övergå kapaciteten att producera födovaror. Malthus profetior har fått utstå mycket kritik under de senaste decennierna, men nu fastnar skratten i halsen.

James Kunstler skriver mer:
http://www.kunstler.com/

och Paul Roberts i boken The End of Food:
http://www.amazon.com/End-Food-Paul-Roberts/dp/0618606238

liksom PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1369619.svd

och Marianne Ekdahl:
http://marianneekdahl.blogspot.com/2008/06/matkrisen-ett-steg-bakt-i-utvecklingen.html

och Motkulturfonden:
http://motkulturfonden.wordpress.com/2008/06/03/matkrisen/

Bloomberg-telegram om majspriset:
http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601087&sid=asDWpB0cpmYk&refer=home

USA:s roll i världen

I sin senaste bok The Post-American World tecknar Newsweeks chefredaktör Fareed Zakaria en ljus bild av hur världen kommer att utvecklas framöver. Han skriver att USA har försprång på många olika områden och han nämner fyra exempel på hur de kan utnyttja dessa försprång för att leda världen även i det 21 årshundradet: 1./ USA:s förmåga att snabbt ställa om till nya förhållanden, 2./ att utbildningssystemet i USA fortfarande är överlägset andra avancerade ekonomiers, 3./ att USA är världsledande i teknologier som nano- och bioteknologi, "framtidens teknologier" 4./ att befolkningsstrukturen är sådan att USA kommer att förbli ungt långt in i framtiden till skillnad från Europa som har en alltmer åldrande befolkning.


Det verkar dock som om Zackaria skrev boken innan finansoron började på allvar i juli förra året och när oljan bara kostade 70$ fatet. USA har två pelare med vilka de utövar sin supermaktstatus: militären och dollarn. Utan de två pelarna så skulle USA vara ett land vilket som helst och utan alla ekonomiska och politiska fördelar som det innebär att leda världen. De bägge pelarna är dessutom extremt beroende av billig och rikligt förekommande energi. USA:s flexibilitet kommer förvisso att underlätta omställningen till ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen men att problemen som är knutna till oljan är så stora att de inte längre medger en supermaktsstatus. USA blir tvunget att se sina olika åtaganden i världen minska. USA:s befolkningsstruktur kommer naturligtvis också att underlätta omställningen, men hur de skall utnyttja sitt försprång i nano- och bioteknologi när möjligheterna att bedriva forskning blir kraftigt begränsade och universiteten läggs ned på bred front med de ständigt stigande energipriserna är oklart.

Oroande tecken i tiden visar att finanssektorn i USA står inför extrema utmaningar. I helgen höll exempelvis ledningsgruppen på Lehman Brothers möten för att söka reda ut de kraftigt belånade kontrakten med olika kreditderivat som nu hemsöker firman. Lehman Brothers är den fjärde största investmentbanken på Wall Street och kanske kommer vi att se en liknande explosion som med Bear Stearns vars kontrakt blev övertagna av Federal Reserve i mars. I bakgrunden morrar hela den 63 triljoner dollar derivatmarknaden och ingen vet vad som kommer att hända om Lehman Brothers går under.

Min bedömning är att vi har klarat av en femtedel av finanskrisen och att de dåliga nyheterna i finanssektorn kommer att förfölja oss i ytterligare tre till fem år. Det här skulle kanske inte vara så allvarligt om finanssektorn i USA inte hade utgjort 20% av BNP. Utan ett fungerande finanssystem så vet vi alla vad som händer med bankernas utlåning och en recession ligger i korten. Centralbankscheferna har bestämt sig för att försöka rädda ekonomierna genom att trycka pengar, men vi kan redan se vart det leder. Riksbankens bredaste mått för ökningen av penningmängen, M3, är uppe på nivåer inte sedda sedan sjuttiotalet med resultatet att inflationen är tillbaka på allvar. Inflationen är dessutom ett globalt fenomen så i värsta fall kommer vi om ett par år att se global hyperinflation som i Zimbabwe.

...ungefär då kommer Ryssland att knyta sin valuta till guld och deklarera dollarn, pundet, euron och den svenska kronan döda. Den amerikanska och europeiska befolkningarna kommer att upptäcka att de är betydligt fattigare än de först trodde, och när det verkar som allra mörkast så kommer världens oljeproduktion plötsligt att sjunka dramatiskt...

Utdrag ur Zakarias bok i Newsweek:
http://www.newsweek.com/id/135380

Telegram på CNBC om Lehman Brothers:
http://www.cnbc.com//id/25161379

M3-statistik på Riksbankens hemsida:
http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=26804

Bloggen Det progressiva USA skriver mer om Fareed Zakarias bok:
http://www.usablogg.org/2008/05/07/newsweeks-fareed-zakaria-om-det-historiska-slutet-pa-den-amerikanska-eran/

Liksom Martin Sandberg på bloggen Martin Spanar:
http://ms--online.blogspot.com/2008/06/lunchlsning-en-mndag.html

och Dick Erixon:
http://erixon.com/blogg/?p=679

mer om Zakaria på bloggen Nikki's Place:
http://erixon.com/blogg/?p=679

Framtiden för papperspengar

Regelbundna läsare av den här bloggen vet att jag gillar Professor Krassimir Petrovs föreläsningar. I april höll han ett föredrag i Stockholm om guld som investering och det finns nu utlagt på Google Video. Ämnet är i sig intressant, men det är inte förrän helt i slutet på en fråga från publiken som jag på allvar spetsar mina öron. Någon frågar Petrov om framtiden för våra papperspengar och han svarar:

...vanligtvis efter ungefär 10 års inflation så blir pressen på regeringen att göra något åt inflationen så stor att de ser sig tvungna att införa en välavvägd monetär politik, d.v.s. en valuta som består av guldpengar eller är backad av guld...troligt är att länder som Iran, Kina eller möjligen Ryssland kommer att knyta sina valutor till guld och förklara dollarn död...

Saudiarabien, Iran, Kina och Indien har alla enorma dollar och euroreserver som de inte bara kan dumpa på marknaden eftersom priset då skulle falla som en sten. Det är naturligtvis inte i deras intressen så därför är de inte redo för ett sådant beslut - än. Däremot får vi se vad som händer inom en femårsperiod när deras dollar och euroreserver är betydligt mindre. Eftersom våra centralbankschefer har bestämt sig för att bevara imperiet genom att trycka pengar är det definitivt ingen dum idé.

Slutet på Professor Petrovs föredrag:



Del 1, del 2 och del 3