Grundlagsutredningens arbete

I sin krönika i söndags skrev Svenska Dagbladets P J Anders Linder om den parlamentariskt tillsatta Grundlagsutredningen. Den utgör en formidabel plattform att utveckla demokratibegreppet i Sverige, men den riktigt breda debatten lyser dessvärre med sin frånvaro.

Så varför är folk så dåligt insatta i frågan om hur grundlagen bör utformas? För att svara på det måste vi först veta hur vi vill att demokratin skall vara organiserad i Sverige. Det svenska systemet med proportionell mandatfördelning ger onödigt stor vikt till småpartier som vågmästare kan diktera hela regeringens politik med bara några få mandat. Det är ingen bra lösning. Bättre då att gå över till positiv parlamentarism och personval för att underlätta införandet av majoritetsregeringar.

Våren 2002 lade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) fram en rapport inom ramen för deras Demokratiråd. "Den konstitutionella revolutionen" har några mycket intressanta idéer att ta fasta på. Här förespråkas ett reducerat antal parlamentariker, en återgång till tvåkammarsystemet, införsel av en president samt majoritetsval. Bokens författare, Niclas Berggren, Nils Karlsson och Joakim Negrelius sade bl. a. "att Sveriges författning måste förändras i syfte att stärka demokratins stabilitet och långsiktiga förankring". Naturligtvis blev den dåvarande socialdemokratiska regeringen intresserad och tillsatte Grundlagsutredningen 2004.

Grundlagsutredningens arbete skall fortsätta fram till den 31 december i år, och jag hoppas att ledamöterna tar till sig dessa idéer. Det skulle inte bara öka populariteten för en fråga som är viktigare än vi tror utan också ge Sverige en välbehövlig modernisering.

PJ Anders Linders krönika i SvD:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_955243.svd

Grundlagsutredningens hemsida:
http://www.grundlagsutredningen.se/templates/pages/StandardPage____118.aspx

"Den Konstitutionella Revolutionen" av Niclas Berggren, Nils Karlsson och Joakim Negrelius på Ratioförlag:
http://ratioforlag.se/bocker/osorterade/den-konstitutionella-revolutionen

Titanic och isberget

Finansoron i USA brukar betraktas som något odefinerbart som egentligen inte rör svenska folket speciellt mycket. "Vad gör det mig att banksektorn i USA är på väg ned?", tänker kanske någon. Anledningen till att det inte är så enkelt är naturligtvis att världsekonomin numera är ordentligent sammanvävd, så att om loket, den amerikanska ekonomin, drabbas av problem drabbar det naturligtvis de efterföljande vagnarna i lika hög grad, men senare.

Krisen har gått från sub-prime markanden via fastighetsobligationer till monoline försäkringsbolag till att nu allvarligt skrämma Fannie Mae och Freddie Mac, de två statsgaranterade låneinstituten i USA. Om det här skriver Paul Krugman i en läsvärd kolumn i The New York Times och David S. Hilzenrath i en artikel i The Washington Post.

Så hur får påverkar det här vår egna privatekonomi och hur skall vi skydda oss? Om vi skall tro på investeringsrådgivare som Jim Puplava och Marc Faber så skall man investera i fyra områden: Ädelmetaller, för att skydda sig från den inflation som på allvar kommer att få genomslagskraft senare i år; energi, eftersom energipriserna är rekordhöga p.g.a stagnerande oljeproduktion, oljebolagen gör rekordvinster och folk fortfarande måste köra bil; mat, eftersom folk fortfarande måste äta även om matpriserna är på väg upp, och infrastruktur, därför att med en sinande oljeproduktion måste vi i framtiden bygga ut hela vårt masstransportsystem.

Ta det för vad det är värt.

Jim Puplavas Financial Sense Newshour (lyssna gärna på "The Big Picture" från i lördags (080308) för en klar och koncis förklaring av finanskrisen):
http://www.financialsense.com/fsn/main.html

Artikel i The Toronto Star om Dr. Marc Faber:
http://www.thestar.com/Business/article/326371

Paul Krugman skriver i New York Times:
http://www.nytimes.com/2008/03/10/opinion/10krugman.html?_r=1&hp&oref=slogin

Artikeln i The Washington Post om Fannie och Freddie:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/03/06/AR2008030603745.html?sub=AR

Är gasledningen ett minne blott?

Efter att Regeringen har underkänt ansökan har det på sistone varit tyst i media om den planerade rysk-tyska gasledningen, Nord Stream. Regeringen underkände ansökan med motiveringen att en ordentlig miljöprövning saknades, men det är naivt att tro att historien är över för det. Även om Sverige, Finland, Estland, Lettland och Litauen nu alla är motståndare till gasledningen så tror jag att våra röster kommer att väga väldigt lätt om (eller snarare när) den tyska industrin en dag står utan gas. I det läget kommer pressen på EU från Tysklands sida att bli enorm.

I en sådan situation kommer självklart Ryssland att ha ett övertag gentemot hela Europa och möjlighet att använda energivapnet för att spela ut de europeiska länderna mot varandra. Det här för oss tillbaka till det som Vladimir Putin konstaterade i doktorsavhandling från 1997, att det är i Rysslands intresse att ha kontroll över de gas och oljeledningar som utgår från, eller sträcker sig över, rysk mark och det med militära medel om så krävs. Gazprom, det ryska gas och oljebolaget, används av de ryska makthavarna som ett medel att projicera denna makt.

I ett nyligen utkommet memorandum från Totalförsvarets Forskningsinstitut skriver Robert Larsson om Nord Stream projektet och EU:s växande beroende av rysk olja och naturgas. Larsson konkluderar bl. a. att livslängden för gasledningen är 50 år och att vi definitivt inte kan räkna med ett vänligt sinnat Ryssland under hela den tiden.

Att konstatera att vi har problem med Ryssland är inte rysskräck, vilket den moderate riksdagsmannen Mats Johansson nyligen konstaterade. Det är naturligt för ett litet land att noggrannt följa utvecklingen i en stormakt som ligger alldeles inpå knutarna. EU samarbetet kommer med stor sannolikhet att sättas under enorm press framöver både politiskt och ekonomiskt. Det ligger därför i Sveriges intresse att alltmer aktivt arbeta för en gemensam energipolitik. Utan enighet på energiområdet är vi chanslösa när Ryssland på allvar börjar använda hela sin arsenal.

Robert Larssons rapport på FOI:s hemsida:
http://www.foi.se/FOI/Templates/NewsPage____6805.aspx

Artikel i DN om Regeringens avslag på Nord Streams ansökan:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=742166

Mats Johanssons blogg:
http://www.matsjohansson.net/

Huvudet på spiken

Thomas Gür skriver om lagarna som reglerar anställningsskydd i Svenska Dagbladet. Jag citerar:

"[det finns] tydliga indikationer på att ett stärkt anställningsskydd innebär minskad personalomsättning och att regeln om ”sist-in-först-ut” leder till att nyare anställda, ungdomar och invandrare åker ut i arbetslöshet vid neddragningar och har svårt att få anställning igen."

Mina egna personliga erfarenheter med den svenska arbetsmarknaden är att systemet fungerar väldigt bra för dem som är inne, men om du hamnar utanför så är det väldigt svårt att komma tillbaks in. Därför bestämde jag mig för att flytta till ett jobb i Storbritannien. Nu är jag kanske inte det bästa exemplet, men det här blir till ett svenskt problem i det ögonblicket välutbildad arbetskraft letar sig utomlands i horder.

Thomas Gürs artikel i SvD:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_953023.svd

Ansiktslyftning

ASPO:s websida har fått en rejäl ansiktslyftning och deras ordförande Kjell Aleklett har börjat ge sig in i den pågående internet-debatten allt mer aggressivt. Det är glädjande. Här skriver Colin Campbell en artikel om Petroconsultants, det som har kallats "världens bästa databas över oljereserver".

http://www.peakoil.net/headline-news/the-first-ever-oil-database-the-history-of-petroconsultants

Djävulsdansen i Mellanöstern

Så har det börjat igen. En palestinsk självmordsbombare dödar israeliska skolbarn och Israels president Olmert står under allt större press att "göra något åt" situationen i Gaza. Hökar i bägge lägren har vunnit delsegrar och nu är det som om bägge två har strypgrepp på motståndaren i en märklig djävulsdans.

När Israel frivilligt lämnade Gaza-remsan till den palestinska myndigheten 2005 var det som ett tecken på försoning. Här är det viktigt att poängtera att Israel är en demokrati där ledarna inte är envåldshärskare utan är under konstant tryck från opinionen. Vad de israeliska ledarna inte hade förutsett var att Gaza skulle utvecklas till ett laglöst område som skyddar terrorister.

Hoppet om fred som tändes i Annapolis ser nu ut att släckas, och det är naturligtvis den stora massan av vanliga palestinier som bara vill leva i fred och frihet med sina grannar som är de stora förlorarna. Självklart försvarar jag Israels rätt till självförsvar. Israel är ett litet demokratiskt land omgärdat av hotfulla diktaturer som inte vill ha de där. Jag förstår de israeliska hökarna som vill "rensa upp" i Gaza, men ibland är det bättre att stanna upp, ta några djupa andetag och lyssna på vad de andra medlemmarna av familjen har att säga. Det är just det karaktärsdraget som gör Israel till den moraliskt överlägsna parten i Mellanöstern.

Den amerikanska militären

Den amerikanska militären spenderar enorma summor pengar på sin militär. Det är ingen nyhet, men att de gör det för att avskräcka Kinas frammarsch på den internationella scenen överraskar kanske något. Michael Klare skriver om det här i Foreign Policy In Focus, men även om det som Klare skriver är både lättläst och spännande, tycker jag att hans åsikter står alltför långt till vänster. Skulle det bli bättre om USA spelade en mer tillbakadragen roll på världsscenen? Som transatlant ser jag gärna ett starkt USA som håller alla möjliga och omöjliga busar i öronen. Jag tror heller inte att amerikanerna kommer att ge sig utan strid utan göra massiva investeringar i förnybar energi när tiden är mogen. Även när förutsättningarna för att hålla liv i världens mest avancerade ekonomi radikalt förändras i och med att oljan når sin topp och börjar sina.

Artikeln i Foreign Policy in Focus:
http://www.fpif.org/fpiftxt/5041