Danska valet

Efter en kort titt i dagens tunna Svenska Dagbladet tänker jag skriva två rader om det danska folketingsvalet på tisdag. Det liberala landsortspartiet Venstre ser i opinionsundersökningarna ut att vinna valet tillsammans med de konservativa och den borgerliga regeringen i Danmark väntas sitta kvar. Den intressantaste frågan är hur det kommer att gå för regeringens stödpartier: Dansk Folkeparti och uppstickaren Ny Alliance som gemesamt ser ut att bli tungan på vågen för regeringen. Frågan är då bara hur samarbetet mellan Ny Alliance, lett av den Syrienfödde Naser Khader och Dansk Folkepartis Pia Kaersgaard kommer att bli. Ny Alliance vill ha en uppluckrad invandringspolitik emedan Dansk Folkeparti är nöjd som det är. Jag tror dessutom att dansken i gemen är relativt ointresserad av att bli ledda av någon som inte är etniskt dansk. Därför tror jag att Naser Khaders inledningsvis mycket höga opinionssiffror på själva valdagen kommer att falla platt till marken. Även om Pia Kaersgaard i svenska medier framstår om inte som djävulen själv så i alla som han hans högra hand får vi inte begå misstaget att missbedöma hennes chanser. Hennes syn på invandringspolitiken har faktiskt ett enormt folklingt stöd i Danmark.

Hud och hor

Ett intressant TT-telegram i går där det stod om en muterad form av bakterien som ger upphov till klamydia, Chlamydia trachomatis. Enligt TT har det hittats 25 fall i Malmö, men bara ett i Köpenhamn. Detta leder docent Björn Herrmann på Akademiska Sjukhuset i Uppsala till följande resonemang:

-Vi brukar tala om grodgölseffekten-de flesta leker hemma i byn. Det finns väl trots allt vissa kulturella barriärer och man söker sig till dem man känner.

Jag är benägen att hålla med. För en gedigen integration i Öresundsområdet krävs det att folk som huvudpersonen i Sture Dahlströms skälmroman "Tango för enbenta" liksom er egne ödmjuke bloggare går i främsta ledet.

http://www.bokus.com/b/9789177422075.html?pt=search_result

Personlig integritet

I gårdagens SvD fanns det en artikel som handlade om elektroniska nycklar. Tydligen är det så att flera bostadsrättsföreningar har infört just ett sådant system. Anledningen är att dyra utbyten av låskolvar kan undvikas, men datainspektionen har nu slagit larm om att systemen i många fall utnyttjas i helt andra sammanhang. Exempelvis kan de användas för att kolla upp vem som har glömt att städa i allmänna utrymmen och för att utreda skadegörelse i lokaler ägda av bostadsrättsföreningarna.

Detta är i mitt tycke en farlig utveckling. Som Per Ström skriver på sidan http://www.stoppastorebror.se/ så riskerar vi ett liv i ett glashus där känslig information kommer i orätta händer eftersom databaser läcker. Jag vill exempelvis inte att uppgifter om hur jag går in och ut i huset där jag bor skall bli allmän kännedom. På samma sätt som jag inte tycker att utomstående har något att göra med hur jag surfar på nätet eller i vems säng jag sover om natten. I den här konkreta frågan är jag övertygad om att bostadsrättsföreningarna är mottagliga för kritik. Det är därför viktigt att vi inte låter bli att protestera mot alla sådana här korkade initiativ.

Samtidigt kom ett förslag från EU kommisionen om att uppgifter om flygresor till och från EU skulle sparas i ett år i väntan på polisens eventuella framtida behov. Yttermera skulle all teletrafik, inloggningar på e-post konton och internet och var exakt på kartan man befann sig i ett givet ögonblick också bli föremål för lagring. Det jag kan säga om detta är: "Låt för allt i världen bli". Övervakning är den moderna världens baksida. Nedrustningen av den elektroniska övervakningen kommer att bli en av de få saker jag välkomnar i den nya värld av oljebrist som väntar oss.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_573667.svd

Med anledning av att Moderaterna numera kallar sig Nya, och i allt större mån är på väg att bli ett "Socialdemokraterna Light", öppnar sig naturligtvis ett ideologiskt tomrum till höger. Jag tror att det är många av de gamla väljarna som är beredda att lägga sin röst på ett mer renodlat högerparti.

Med tanke på det ovanstående är det intressant att lägga märke till att av de övriga tre regeringspartierna så är det bara Centern som har vågat på en manöver mot höger. Detta har främst varit manifesterat av den sk "Stureplanscentern" med Fredrik Federley i centrum som har kommit med ganska progressiva åsikter som platt skatt och inskränkningar i arbetsrätten. Det återstår att se om den här trenden kommer att hålla i sig och om den kommer att få genomslag i väljaropinionen. Regeringens opinionssiffror är ju minst sagt dåliga.

Manövern mot höger borde dock inte stanna här utan även Kristdemokraterna borde enligt mitt sätt att se det försöka sig på en liknande. Fältet ligger relativt öppet för ett klassiskt konservativt parti. Om de bara försöker profilera sig på sina hjärtefrågor tror jag att deras kräftgång i opinionen kommer att bestå. Partiet var ju tidigare i mångt och mycket ett enmansparti då det leddes av Alf Svensson och den nye ledaren Göran Hägglund har tyvärr inte visat sig att ha samma karisma. Därför tror jag inte att strategin bakom deras nya kampanj "Ett schystare Sverige" är särskilt genomtänkt. Sverige behöver ett genuint konservativt parti, och en förebild i Tysklands CDU är inte att förakta.

Storm i ett vattenglas

De senaste dagarnas avslöjanden om betalning av svarta tjänster bland i första hand moderata tjänstemän i regeringskansliet har lett till en enorm debatt i medierna. Själv tycker jag att det är en storm i ett vattenglas som har blåsts upp av socialdemokratin. Den argaste kritikern har varit Mona Sahlin vilket den moderate partisekreteraren Per Schlingman elegant avfärdade i gårdagens Adaktusson på TV8 med att det var "lustigt att just Mona kom med sådan kritik".

Nu kan man i raljerande ordalag alltid avfärda sina kritiker, men problemet med den bristande skattemoralen bland politiker är likväl ett problem. Enligt mitt sätt att se det är den ett utslag av alltför höga skatter i kombination med en närmast obefintlig risk för upptäckt. Det är naturligtvis inte bra att förtroendevalda politiker utnyttjar systemet likt ett stort smörgåsbord, men i stället för att ropa högt om åtgärder för att stävja detta borde kritikerna koncentrera sig på att göra något åt grundorsakerna till att folk fuskar. Det skatteavdrag för hushållsnära tjänster som alliansregeringen införde i somras måste i ljuset av detta betraktas som ett steg i rätt riktning.

Intervju med William Clarke

William Clarke, författaren till boken "Petrodollar Warfare", blev intervjuad av Mark Strausman på "Etopia Newschannel" i lördags morse. Intervjun är lång i sin helhet, men trots detta är det mödan värt. I korthet så säger Clarke att President Nixon i början på sjuttiotalet släppte den amerikanska dollarns värde från guldvärdet, det som kallades Bretton Woods, och införde en flytande valuta. När denna ändå blev världens reservvaluta och alla råvaror i världen, olja inte minst, blev denominerade i dollar har amerikanerna kunnat finansiera hela sitt enorma budgetunderskott bara genom att trycka upp mera pengar. Det här systemet som har fungerat väl i närmare 40 år är numera dessvärre under tryck från flera håll: 1/ En allt svagare dollar gör att oljeproducerande länder vill ha betalt i annat än dollar. 2/Viljan från Iran, Kina och Ryssland att starta egna handelsplatser för olja, då nominerade i annat än i dollar. 3/ Den europeiska viljan att införa Euron som världens reservvaluta. 4/ En oljeproduktion i världen som närmar sig sitt maximum och därefter går in i en irreversibel nedgång, det som Kjell Aleklett och Colin Campbell i ASPO har döpt till "Peak Oil".



Han berättar om hur detta oundvikligen leder till geopolitiska spänningar som manifesterar sig i ökat tryck på Iran, Kina och Ryssland. Till sist kommer han med ett recept på hur amerikanerna kan komma ur den här återvändsgränden genom att stillsamt ge upp dollar hegemonin och införa strikt budgetdisciplin. Hans analys innehåller även en del allmänna hållningar, vilket får mig att tro att han faktiskt har en politisk agenda. En mycket intressant intervju hur som helst.



Om ni vill kontakta William Clarke kan ni göra det på http://www.petrodollarwarfare.com/



Intervjun finner ni på:

http://link.brightcove.com/services/link/bcpid932411100/bclid1287059549/bctid1287059699

Det geopolitiska spelet om Iran

Krigstrummorna när det gäller Iran har återigen börjat ljuda. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner varnade i september för ett nukleärt Iran, och liknande tongångar kom senare från de neo-konservativa tänkarna John Bolton och Norman Podhorez. Den gamle journalisträven Seymour Hersh skrev nyligen en artikel i The New Yorker om att det finns långt framskridna planer på flygattacker mot Irans Republikanska Garde.

I media uppmålas det här ofta som en konflikt mellan FNs säkerhetsråd och Teheran om Irans kärnprogram men verkligheten är mer komplicerad än så. För att få ett heltäckande perspektiv på varför USA och dess allierade vill attackera Iran och göra det precis just nu behöver vi titta litet närmare på Irans strategiska läge på gränsen mot det oljerika centralasien. Michael Klare har beskrivit det mycket bra i sin essä: The Tripolar Chessboard. Här utspelar sig ett geopolitiskt spel mellan Kina, Ryssland och USA och dess allierade om de enorma energireserver som gömmer sig i området. Iran beräknas själv ha uppemot 125 miljarder fat olja vilket är världens andra största oljereserver, och tillgångarna på naturgas är ännu större: 27 000 miljarder kubikmeter, vilket beräknas uppgå till 15% av de kända reserverna. Följaktligen betraktar regerande politiker i Washington och i Europa Iran som varande "Det Stora Priset", och vill till varje pris undgå att Kina och Ryssland lägger beslag på det.

För att förstå varför det här är så viktigt så måste vi först och främst titta på vilken enormt viktig roll olja spelar för världens ekonomier. Olja är inte bara en i raden av olika råvaror som kan köpas och säljas på internationella marknader. Nej, olja har med ett lands välstånd och överlevnad att göra vilket i sin tur är anledningen till att olja betraktas som ett nationellt säkerhetsintresse världen över. I USA har man gått ett steg längre och har med Carter-doktrinen från sent sjuttiotal beslutat att skydda flödet av olja ut ur Persiska Viken med militära medel om så krävs. Senare års Bush-doktrin har expanderat det här tänkandet till en global skala. Kriget i Irak måste ses i det här ljuset. Att oljan spelade en viktig roll för beslutet att invadera Irak kan inte överraska någon, även om det inte var enda anledningen.

Traditionellt sett har västvärlden betraktat ekonomiska sanktioner som ett effektivt sätt att straffa länder som inte gör vad man vill. Som exempel kan de sanktioner, Mat För Olja, som påfördes Irak under Saddam Hussein under FNs ledning nämnas. Att det sedan inte alltid går som det har varit tänkt är en annan sak. Sedan den islamistiska revolutionen i Iran sent sjuttiotal och gisslantagandet av de amerikanska ambassadtjänstemännen något år senare har läget mellan Washington och Teheran varit väldigt spänt. Det har lett till ensidiga amerikanska sanktioner mot Teheran, d.v.s. att det är förbjudet för amerikanska firmor enligt amerikansk lag att göra affärer i Iran. Detta gyllene läge har naturligtvis kineserna utnyttjat. 2004 undertecknades ett avtal om att utnyttja det enorma gasfältet Yadavaran och om att få köpa 10 miljoner ton flytande naturgas, LNG, i 25 år. Ryssland har tillräckligt med olja och gas för sin egen del men säljer samtidigt nukleär teknologi till Iran.


Sammantaget har alltså Washington och dess allierade tre saker att vinna på ett regimbyte i Teheran: 1/ Att avbryta Teherans nukleära program vilket skulle förbättra framför allt Israels säkerhet radikalt. 2/ Öppna Irans enorma energiresurser för västerländska investeringar. 3/ Begränsa Rysslands och Kinas inflytande i Persiska Viken. Diplomati kommer säkerligen att fortsätta att vara huvudalternativet för hur västvärlden konfronterar Iran, men om inte FNs säkerhetsråd inom en väldigt snar framtid kommer med starka resolutioner mot Irans kärnprogram har USA tidigare visat att man är redo att gå på egen hand och skulle därmed göra allvar av Rysslands och Kinas värsta mardrömmar. Källor i Pentagon har uppgivit att störst effekt skulle fås av ett överraskningsanfall mot Iranska mål. Vi får se vad den här hösten har i sin linda.