Krigstrummorna när det gäller Iran har återigen börjat ljuda. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner varnade i september för ett nukleärt Iran, och liknande tongångar kom senare från de neo-konservativa tänkarna John Bolton och Norman Podhorez. Den gamle journalisträven Seymour Hersh skrev nyligen en artikel i
The New Yorker om att det finns långt framskridna planer på flygattacker mot Irans Republikanska Garde.
I media uppmålas det här ofta som en konflikt mellan FNs säkerhetsråd och Teheran om Irans kärnprogram men verkligheten är mer komplicerad än så. För att få ett heltäckande perspektiv på varför USA och dess allierade vill attackera Iran och göra det precis just nu behöver vi titta litet närmare på Irans strategiska läge på gränsen mot det oljerika centralasien. Michael Klare har beskrivit det mycket bra i sin essä:
The Tripolar Chessboard. Här utspelar sig ett geopolitiskt spel mellan Kina, Ryssland och USA och dess allierade om de enorma energireserver som gömmer sig i området. Iran beräknas själv ha uppemot 125 miljarder fat olja vilket är världens andra största oljereserver, och tillgångarna på naturgas är ännu större: 27 000 miljarder kubikmeter, vilket beräknas uppgå till 15% av de kända reserverna. Följaktligen betraktar regerande politiker i Washington och i Europa Iran som varande "Det Stora Priset", och vill till varje pris undgå att Kina och Ryssland lägger beslag på det.
För att förstå varför det här är så viktigt så måste vi först och främst titta på vilken enormt viktig roll olja spelar för världens ekonomier. Olja är inte bara en i raden av olika råvaror som kan köpas och säljas på internationella marknader. Nej, olja har med ett lands
välstånd och
överlevnad att göra vilket i sin tur är anledningen till att olja betraktas som ett nationellt säkerhetsintresse världen över. I USA har man gått ett steg längre och har med Carter-doktrinen från sent sjuttiotal beslutat att skydda flödet av olja ut ur Persiska Viken med militära medel om så krävs. Senare års Bush-doktrin har expanderat det här tänkandet till en global skala
. Kriget i Irak måste ses i det här ljuset. Att oljan spelade en viktig roll för beslutet att invadera Irak kan inte överraska någon, även om det inte var enda anledningen.
Traditionellt sett har västvärlden betraktat ekonomiska sanktioner som ett effektivt sätt att straffa länder som inte gör vad man vill. Som exempel kan de sanktioner,
Mat För Olja, som påfördes Irak under Saddam Hussein under FNs ledning nämnas. Att det sedan inte alltid går som det har varit tänkt är en annan sak. Sedan den islamistiska revolutionen i Iran sent sjuttiotal och gisslantagandet av de amerikanska ambassadtjänstemännen något år senare har läget mellan Washington och Teheran varit väldigt spänt. Det har lett till ensidiga amerikanska sanktioner mot Teheran, d.v.s. att det är förbjudet för amerikanska firmor enligt amerikansk lag att göra affärer i Iran. Detta gyllene läge har naturligtvis kineserna utnyttjat. 2004 undertecknades ett avtal om att utnyttja det enorma gasfältet
Yadavaran och om att få köpa 10 miljoner ton flytande naturgas,
LNG, i 25 år. Ryssland har tillräckligt med olja och gas för sin egen del men säljer samtidigt nukleär teknologi till Iran.
Sammantaget har alltså Washington och dess allierade tre saker att vinna på ett regimbyte i Teheran: 1/ Att avbryta Teherans nukleära program vilket skulle förbättra framför allt Israels säkerhet radikalt. 2/ Öppna Irans enorma energiresurser för västerländska investeringar. 3/ Begränsa Rysslands och Kinas inflytande i Persiska Viken. Diplomati kommer säkerligen att fortsätta att vara huvudalternativet för hur västvärlden konfronterar Iran, men om inte FNs säkerhetsråd inom en väldigt snar framtid kommer med starka resolutioner mot Irans kärnprogram har USA tidigare visat att man är redo att gå på egen hand och skulle därmed göra allvar av Rysslands och Kinas värsta mardrömmar. Källor i
Pentagon har uppgivit att störst effekt skulle fås av ett överraskningsanfall mot Iranska mål. Vi får se vad den här hösten har i sin linda.
