Minskade stödköp

Foto: Flickr-användare Rob Watling

Vad betyder de minskade stödköpen av statsobligationer av den amerikanska centralbanken? Är detta början på en ny kris eller lyckas de med konststycket att dra bort stimulanserna utan att skapa oro på marknaderna?

Strax före jul gick den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke ut och sa att det var dags att reducera de stödköp som banken har gjort sedan 2012. De kommer i januari "bara" att köpa statsobligationer för 75 miljarder dollar i stället för 85 miljarder dollar. Beskedet har mottagits relativt väl och de flesta marknadsaktörer är överens om att detta är början på en stramare räntepolitik.

Mycket av den ökning i tillväxttakten som fick centralbanken att fatta beslutet kommer dock från en ökning av inventarier vilket är en engångseffekt och som förmodligen inte kommer att leda till långvarig tillväxt. 

Trots alla rapporter om att den amerikanska ekonomin nu är tillbaka igen så är det en god idé att vara försiktig med sådana uttalanden. Ekonomin är kraftigt beroende på oljepriset och detta passerade 100 dollarsgränsen i går. En nivå som den inte har varit över sedan september.  

Ökad balansräkning

Det som är viktigt att komma ihåg är att centralbankens balansräkning har ökat från 800 miljarder dollar till 4 biljoner dollar nu. Om de fortsätter att utvidga balansräkningen så kommer marknaden till sist att tappa sitt förtroende för den amerikanska dollarn. Något som centralbanken definitivt inte vill.

För oss utomstående är det förstås omöjligt att veta om de ekonomiska modeller som ligger till grund för beslutet tydligt signalerar för centralbanken att de nu bör dra ner på stödköpen. Det är dock rimligt att anta att Dr. Bernankes modeller säger att han bör hålla stödköpen kvar på samma nivå eftersom ekonomin långt ifrån är tillbaka på samma nivå som före krisen, men att verkligheten tvingar honom att göra detta.

Inflation eller deflation?

I valet mellan att ha inflation och deflation så föredrar centralbanken att ha inflation eftersom de tror att de lättare kan kontrollera en sådan. Ett mardrömsscenario för centralbanken är en deflationsspiral, där priserna blir lägre och lägre för varje dag, vecka, månad och år. Om lönerna förblir oförändrade samtidigt som priserna sjunker så innebär det en välståndsökning för vanliga löntagare, en välståndsökning som staten inte kan beskatta. På senare tid har faktiskt både den amerikanska och den europeiska ekonomin visat tecken på deflation.

Däremot är inflationsproblemet i ekonomin enligt mig och andra betydligt mer komplext än vad centralbanken vill medge. Centralbanken tror att de kan kontrollera inflationen genom att höja räntan här och där när de i själva verket leker med en kärnreaktor som när som helst kan hamna utom kontroll. Den viktigaste parametern att kolla är så klart oljepriset som om det stiger kraftigt brukar dra med sig andra priser och en ihållande inflation.

Så håll ögonen på oljepriset!

Råolja från alger

Foto: Flickr-användare Pacific Northwest National Laboratories' Photostream

 

Kan forskare vid Pacific Northwest National Laboratories ha gjort århundradets upptäckt? De har nämligen publicerat en process där man kan få råolja från alger i vanligt vatten.

 

I veckan nåddes vi av nyheten att ett laboratorium i USA hade gjort ett genombrott när det gäller att omvandla alger till råolja. Detta kunde man naturligtvis göra även tidigare, men de processer som stod till buds var både omständiga och dyra. Bl. a. krävdes det att algerna var i torr form och processen måste utföras i batch, d.v.s. i en stor container på labbänken. Detta gjorde processen både bökig och dyr.

Återskapar förhållanden i berggrunden

Jag har själv skrivit om potentialen hos alger som biobränsle tidigare. Det revolutionerande med den nya metoden är att det går bra att använda en vanlig vattenlösning med alger och att omvandlingen kan ske i ett slutet system med ett kontinuerligt flöde. Det forskarna gör är i stort sett att de hettar upp algerna till 350 grader Celsius och utsätter dem för ett högt tryck vid en katalysator - på så sätt återskapar de förhållanden som rådde när råolja skapades under flera miljoner år i berggrunden. Slutresultatet är vad de kallar Biogen råolja.

 

Forskarna säger att processen kan skalas upp utan problem och det går att få något som kemiskt sett liknar ett mellanting mellan vanlig bensin och dieselolja i en ytterligare förädling. Som extra bonus får forskarna ut användbara gaser ur processen som sedan kan användas för att växa nya alger eller som bränsle vid naturgasförbränning.

 

Vad betyder det här?

De möjliga konsekvenserna av det här är ännu för tidiga att sia om, men om resultaten är reproducerbara i andra laboratorier så kan vi ha ett sätt att långsiktigt säkra oljeförsyningen oberoende av de nationella och internationella oljebolagen. I en artikel i Gizmodo talades om att all petroleum som används i USA kan ersättas med alger på 0,42 % av USA:s landmassa. I jämförelse måste sojabönor växa på 50% av USA:s landmassa för att ersätta all petroleum.

 

De geopolitiska och geoekonomiska konsekvenserna av upptäckten är också svåra att överblicka i nuläget, men om det stämmer att man kan göra råolja av alger i vatten så kommer världen helt säkert att vara radikalt förändrad om bara några få år. Tänk er bara om råolja, som i nuläget kostar 110 USD fatet, kan komma att kosta en bråkdel av det. 

 

Vi lever definitivt i intressanta tider.

Nästa krishärd: Japan?

Foto: Flickr-användare Ania Tatarynowicz

Ett av de mest intressanta breven förra året kom från Hedgefund- managern Kyle Bass på Hayman Capital. I brevet beskrev han hur den japanska ekonomin skulle implodera efter det att premiärministern Shinzo Abe hade trätt till. Detta skulle ske som ett resultat av det som kallas för Abenomics, försöket att slå ihjäl det gamla deflationsmonstret och skapa inflation i den japanska ekonomin. Ekonomin har inte imploderat ännu, men vi är kanske närmre nu än någonsin tidigare.

Bass spådomar går ut på att Japans statsskuld är så pass stor - enligt det japanska finansministeriet är skulden 24 x större än de skatteintäkter japanska staten tar in - att det inte finns något att göra och att det bara är en tidsfråga innan systemet brakar samman.

Samtidigt med att statsskulden är så enormt stor så är räntan på japanska statsobligationer skrattretande låg. Räntan på den japanska 10-åriga obligationen är bara 0,69% och den enda anledningen att investerare vill investera med så låg avkastning är om de är övertygade om att ha deflation.

Den japanska regeringen spenderar 25% av sina intäkter på att betala räntor på statsskulden. Den siffran ökar med 25 procentenheter för varje procentenhet som den japanska tioåriga räntan stiger. När den japanska regeringen går ut och deklarerar att de skall vända 15 års deflation till moderat inflation så försvinner investerarnas anledning att hålla japanska obligationer. När institutioner och banker lämnar obligationsmarknaden så är problemen allvarliga.

Japanska pensionsinstitutioner

Visserligen är obligationerna i stor utsträckning internt ägda av japanska pensionsinstitutioner och den gängse uppfattningen är dessutom att japanerna kan finansierna sitt underskott själva eftersom Japan har positiv bytesbalans. Enligt Bass så är det synsättet dock naivt eftersom bytesbalansen bara är positiv med 1% av BNP, och budgetunderskottet är närmare 10%. Det här kan inte fortgå i evighet.

De senaste siffrorna talar dessutom om att Japan hade ett underskott i bytesbalansen på 127 miljarder yen i oktober. Det här ska jämföras med ett överskott på i genomsnitt 1080 miljarder yen i månaden mellan 1985 och 2013. Risken är att krisen kommer att sprida sig som en löpeld när uppfattningen om att det inte längre finns något att göra åt situationen väl börjar etablera sig.

Ingen hjälp från demografin

Nu är den japanska ekonomin väldigt nationalistiskt präglad och många av de äldre japanerna gör som de blir tillsagda och investerar sina pengar i japanska obligationer. Den japanska demografin spelar dock inte japanerna i händerna. Den japanska befolkningen har i stort sett varit på en stabil platå sedan millenieskiftet och enligt alla prognoser så kommer den japanska befolkningen att minska under de kommande åren. Detta kopplat med en främlingsfientlig kultur där Japan och Kina utmärker sig som de mest extrema länderna i världen gör inte direkt situationen bättre.

En minskande befolkning innebär mindre skatteintäkter med färre vanliga skattebetalare och fler äldre som ska tas hand om. Det verkar som att Japans enda chans är att utländska investerare börjar intressera sig för japanska obligationer - något som kan hända vid högre räntor, som den japanska regeringen i sin tur inte har råd att betala.

Nedräkningen har börjat.

Känner Kina inte till europeisk historia?

Foto: Flickr-användare Al Jazeera English

Spänningarna mellan Japan och Kina om Senkaku-öarna stiger, men frågan är om den kinesiska regimen verkligen har läst på om europeisk historia?

Spänningarna stiger rörande de av Japan och Kina omstridda Senkaku-öarna i Östkinesiska sjön. Öarna har varit under japansk kontroll sedan 1896 och även om de är obebodda så betraktar Japan öarna som en del av sitt nationella territorium. 

Kina å andra ser öarna som en del av Kina på samma sätt som kineserna betraktar Taiwan och Tibet - något som över tid helst bör återinlemmas inom det kinesiska territoriet.  

Ett alltmer självsäkert Kina gör allt för att ändra det status quo som har funnits mellan Japan och Kina i decennier. Kina har länge gjort anspråk på öarna, men konflikten flammade upp på allvar 2010 och har legat och pyrt sedan dess. 

För två veckor sedan deklarerade den kinesiska regeringen att de hade infört en flygförsvarszon över öarna. En zon som överlappade med Japans. En flygförsvarszon innebär att övriga länder blir tvungna att meddela myndigheterna om all flygtrafik - kommersiell som militär - i zonen. 

Även om japanska flygbolag till en början fann sig och lämnade uppgifter till kineserna så ändrade de sig efter påtryckningar från den japanska regeringen.

USA:s roll

USA, som är bunden av sin säkerhetsgaranti till Japan och som ser allt som händer i Stilla havet som rörande sin nationella säkerhet, skickade prompt upp B52 bombflyg i zonen utan att meddela de kinesiska myndigheterna. 

USA ville direkt visa att de hade förstått utmaningen från kineserna. USA har sedan ändrat sin konfrontativa linje och uppmanat sina egna nationella flygbolag att lämna uppgifter när de flyger i den kinesiska flygförbudszonen.

Japanerna betraktar den hållningen som motsägelsefull eftersom japanerna räknar med att USA ska stå på Japans sida vid en eventuell konfrontation med Kina. 

Det är dock tveksamt om USA är villigt att riskera liv över ett par klippor i Östkinesiska sjön. USA vet att Kinas mer auktoritära hållning har tiden med sig och att det är omöjligt att hålla kineserna nedtryckta i evighet.

Paralleller till 1914

Så frågan som ställer sig är om den kinesiska regimen verkligen har läst på om europeisk historia från tiden strax före första världskriget. Dvs hur en makt på uppgång, i det fallet Tyskland, inte lyckades stävja de farhågor som fanns i andra länder och lät sin egen militärism härja fritt. Slutresultatet känner vi alltför väl.

Frågan är då vad Kina har att vinna på att expandera sitt territorium på bekostnad av grannländerna. De marginella vinster som kan göras står i bjär kontrast till de risker de löper. 

Vid ett finansiellt krig med väst kan Kina dumpa sina enorma valutareserver på marknaden, men USA skulle då svara med att deklarera reserverna för ogiltiga. USA:s flotta skulle sedan förmodligen förhindra Kina från att bedriva handel på Stilla havet. 

Eftersom Kinas ekonomi är extremt exportberoende så är det ganska givet att Kina skulle lida mer skada än väst vid en konfrontation. 

Därför är Kinas agerande inte helt lätt att förstå sig på. De har i själva verket inget intresse alls av att bete sig som de gör. 

Det kanske lyckas Kina att sno åt sig ett stycke mark den här gången, och nästa, och nästa igen, men det måste vara uppenbart för den kinesiska regimen att riskerna blir högre och högre för varje gång.